På Armémuseum pågår en utställning om hjältar. Här finns en i och för sig god ambition att problematisera hjälten med stort H. Tyvärr går man dock vilse i relativiseringsdjungeln när V I Lenin framställs som en kille med godhetspotential. Hur utmanande detta är understryks av utställningen Det började i Polen som visas i Kungsträdgården till och med den 10 maj.
I text och bild ges ett koncentrat av vad som hände i Östeuropa när Lenins Sovjetsystem infördes efter andra världskriget: politisk diktatur, förtryck av människor och tomma butikshyllor. Men det som verkligen griper tag i mig är bilderna från upproren.
Trots att kommunistregimerna ansträngde sig till det yttersta slocknade frihetsgnistan aldrig helt. Men bilderna från Berlin 1953, Budapest 1956, Poznań 1956, Prag 1968, Gdansk 1970 och igen 1980 och igen 1989 är inte bara en berättelse om de stora hjältarna, utan framför allt en påminnelse om vanliga människors hjältemod.
Bilderna minner om människor som trotsade förnuftets maning att böja sig för makten för att i stället mot alla odds resa sig och sträcka sig efter friheten. Det är okända hjältar som finns i mitt hjärta.
Berlinmurens fall den 9 november 1989 är den vanligaste referenspunkten för frihetens ankomst till hela Europa. Men det var en rad händelser som föregick och möjliggjorde att muren kunde rivas. Viktigast var fackföreningsrörelsen Solidaritets kamp i Polen med Lech Wałęsa som karismatisk ledarfigur. Därav också utställningens namn.
Efter en strejkvåg föddes den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritet hösten 1980 och regimen tvingades till förhandlingar. Det var systemnedbrytande. I december 1981 hade kommunisterna fått nog och införde krigstillstånd, men motståndet levde vidare. I februari 1989 var det dags för nya förhandlingar med oppositionen som ledde fram till det första fria valen i Sovjetblocket och sedan till bildandet av en vald regering redan några månader före Berlinmurens fall.
Det började i Polen innehåller starka bilder – hemska men också hemskt glada. Tänk dagens Europa om miraklet inte hade inträffat…
Att vi uppmärksammar att det gått 20 år sedan friheten kom till östra Europa – minns offren och firar kommunismens fall – är en påminnelse om att det omöjliga är möjligt. Och det är viktigt. För som Polens ambassadör Michał Czyż betonade när han klippte av det röda bandet och invigde utställningen finns det fortfarande människor som väntar på friheten
Utrikesminister Carl Bildt skulle ha deltagit vid invigningen, men det körde ihop sig mellan resorna. Synd. Det hade varit ett gyllene tillfälle för Bildt att berätta hur Sverige kommer att lyfta fram 20-årsfirandet under det svenska ordförandeskapet i EU.
Det är jag nyfiken på att få veta. För inte är det väl så att regeringen inte tänker göra något alls?
