Senaste numret av veckomagasinet Fokus (2007/23) innehåller allt det där som man drömmer om vad gäller kvalificerad politisk journalistik. I sex veckor har tidningen låtit sin politiske reporter Torbjörn Nilsson gå på jakt för att fånga essensen i vad som kallas maudifieringen och mauderniseringen av centerpartiet. Nilsson har djupintervjuat Maud, flugit med Maud och åkt taxi med Maud. Han har suttit som fluga på väggen i annars slutna rum och pratat med varenda människa som någon gång varit på eftermiddagskaffe hemma i Högfors.

Historien som tecknas är den om pappas flicka - och pappan i det här fallet är Harald Olsson, nära vän och rådgivare till Thorbjörn Fälldin under partiets storhetstid på sjuttiotalet - som är besatt av tanken att återerövra det arv som skingrats i den stora ideologiska gårdsauktionen då Olof Johansson höll i klubban. Målet är att centern åter ska bli största borgerliga parti, och vägen dit går genom en ideologisk profilering som kan stjäla väljare från de allt mer urlakade moderaterna.

Det är i det ljuset man ska betrakta centerutspelen mot arbetsmarknadsreglerna och mot högskattestaten, menar artikeln. Det är ett sätt att locka väljare när statsministern, tyngd av sitt ämbetes ansvar och behovet att utgöra sammanhållande kraft, knappast kan kosta på sig ideologiska markeringar. Och eftersom det näppeligen finns några socialdemokratiska väljare att hämta med en tydligt marknadsliberal politik är den logiska följden att Maud Olofsson representerar ett problem som länge plågat högerblocket: inomborgerlig kannibalism.

När Reinfeldt vänder sig mot mitten för att vinna socialdemokratiska röster kan Olofsson smyga upp bakom hans rygg, som De Nya Mauderaterna.

Det är spännande läsning och intressant analys. Men det är svårt att se att centerpartiets nya riktning skulle medföra ”risken att alliansen sprängs i luften”, som Fokus påstår. Receptet på Alliansens valseger bygger på två ingredienser. Den ena är den grundläggande överenskommelse som bevisar att borgerligheten utgör ett trovärdigt regeringsalternativ till den rödgröna röran, alltså den uttalade viljan att regera tillsammans och uteslutandet av blocköverskridande regeringsbildningar. Den andra är den gemensamma ideologiska grund som kan presentera framåtsiktande lösningar på dagens helt konkreta problem, något vänstern tappat förmåga till. Inget av detta förändras av rockader eller storleksförändringar inom borgerligheten.

Det finns naturligtvis hot mot Alliansen. Det ena vore om vänstern kunde enas kring en visionär politik, men det verkar allt mindre sannolikt nu när de inte ens kan presentera politik överhuvudtaget, och när de tappat greppet om potentiella valvinnare som miljö- och jämställdhetsfrågor. Det andra tydliga hotet är inträdet av ett lynnigt missnöjesparti i riksdagen i ett läge där Alliansen inte har egen majoritet. Den oreda som skulle uppstå om sverigedemokraterna vann mandat är svår att förutspå, men man behöver ju inte vara raketforskare för att lista ut att mjukdelarna i folkpartiet kan tänkas se sin chans, och säga att man vill rädda landet från en minoritetsregering som i enstaka omröstningar kan tänkas vara beroende av sd-mandat, och istället tvinga fram en blocköverskridande regering. Men Jan Björklund framstår som alltför väl rotad i Alliansen för att det ska verka realistiskt.

I själva verket ska man betrakta rörelsen i centerpartiet som en uppslutning kring den värdegrund som gör framtidens politiska lösningar möjliga, och en cementering av den trovärdighet som krävs av ett regeringsalternativ. Med Maud Olofsson i centerns topp har Alliansen ytterligare en garant, och inte ett hot.

Om sen partiet vill bli De Nya Mauderaterna är det bara en bonus. Det behövs starka marknadsliberala röster, i synnerhet inför nästa val då ju redan en stor mängd av de efterlängtade reformerna kommer att vara avklarade och det behövs nya tydliga mål. Och lite självförtroende kan aldrig vara fel.