ästan alla blir vinnare, har det sagts, gång på gång. Som vanligt när något verkar för bra för att vara sant så är det också det.

Förvåningen var stor när De rödgröna presenterade sin skuggbudget. Det visade sig att den inte innebar chockhöjda skatter, utan tvärtom verkade innebära mer pengar över för de flesta, samtidigt som a-kassan skulle höjas, kommuner skulle få mer pengar och pensionärer lägre skatt.

Maria Wetterstrand menar att ”Enligt riksdagens utredningstjänst får 90 procent av befolkningen mer pengar i plånboken med det rödgröna budgetförslaget” (Dagens industri 15/6).

Det är ett synnerligen lurigt påstående som De rödgröna grundar på en illustration ur skuggbudgeten. På bilden, som Riksdagens utredningstjänst (RUT) har ritat på rödgrönt uppdrag, reser sig nio staplar mot den sky där plånböcker går plus. Endast en stapel – den där de rika plånböckerna bor – dyker ner på minus. Signalen är tydlig. En av tio – en riktigt rik typ – ska betala de löften som De rödgröna utfäster.

Vid ett seminarium på FORES igår presenterade nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl en granskning av de rödgrönas politiska alternativ. Och mycket riktigt. De aningar som logiken bjuder är riktiga. Den där sista stapeln, som ska betala kalaset, är inte stor nog.

Men det finns fler problem med det där diagrammet. I skuggbudgeten talar De rödgröna ofta och gärna i termer av opposition versus regering. Det är naturligt och riktigt att en opposition gör så. Vad som inte är riktigt lika vettigt är att man illustrerar sin retorik med bilder som i själva verket inte är effekter av de egna förslagen, utan av den politik man argumenterar emot. Men det är så De rödgröna gör.

De fördelningspolitiska effekter man visar upp i staplarna är till betydande del ett resultat av regeringens politik, eftersom man där inte jämför sig med regeringen, utan i stället jämför år 2011 med år 2010. Och jo, fördelningspolitiken stärks under denna period, bland annat eftersom riksdagen redan har beslutat om regeringens skattesänkningar och höjda flerbarnstillägg. Det är knappast oppositionens förtjänst.

Sådant som hade förmörkat bilden av de fördelningspolitiska effekterna har oppositionen dock noggrant undvikit att ta med i beräkningarna. Här ingår till exempel de skattehöjningar som oppositionen planerar för 2012 för att få sitt planerade kalas att gå ihop. Det är nämligen då som själva finansieringen av den rödgröna politiken dyker upp.

Man kan tycka att det hade varit lite mer seriöst att faktiskt argumentera för sin egen politik. Men då hade förstås inte Maria Wetterstrand kunnat hävda att 9 av 10 tjänar på oppositionens budget. Inte för att det någonsin har varit sant.

Såväl Bergh som Jordahl kritiserade det faktum att De rödgröna använder Riksdagens utredningstjänst på ett så oseriöst sätt. Den närvarande representanten för oppositionen, Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Sven-Erik Österberg, orkade inte ens värja sig mot kritiken utan pustade lite trött att ”Det är väl varken första eller sista gången som RUT används för att skapa en bild”.

Jag vet inte vad man kallar det där. Att stå för sin oärlighet?