De låga förväntningarnas svek

Snart börjar Sveriges radio sända ”Kris i skolforskningen”: en programserie om hur ett viktigt vetenskapsområde har tagits över av ideologer, som tycker att kunskapsöverföring och undervisning är förlegade idéer och att det är ett svek mot unga människor att skolan mäter vad de lär sig.

I ett av de första programmen undersöker man hur det kommer sig att elevernas kunskaper blir sämre samtidigt som pedagogikprofessorerna blir fler.

Nej, det gör förstås inte Sveriges radio. Där är man upptagen med att misstänkliggöra omläggningen av den gamla misslyckade skolpolitiken.

P1:s Kris i skolan? har gjort ett stort nummer av att Jan Björklunds politik går på tvärs mot åsikterna hos pedagogikämnets företrädare. Men vem kan bli överraskad av det? Den svenska skolpolitik som under flera decennier har satt gedigna ämneskunskaper i andra rummet är ju utformad i nära samspel mellan politikerna och det pedagogikindustriella komplexet. Hur kan man tro att det ska höras jubel från det hållet när deras ideologi och regelverk blir ifrågasatta? Tvärtom är det, precis som litteraturvetaren Johan Lundberg skriver på Expressens kultursida (4/9), inget annat att vänta än att de ska gå till motoffensiv.

Lundberg förutspår en ”professorernas kampanj”, och i det kommande numret av Pedagogiska magasinet (PM 3/08) har den tagit gestalt. Karlstaddocenten Hans-Åke Scherp går igenom reformförslag från regeringen – fler och tidigare betyg, fler nationella prov, mer omfattande utvärdering – utifrån arbeten av svenska skolforskare och utländska kolleger som tycker likadant.

Slutsatsen är enkel: allt Björklund gör gör skolan sämre. Betygen kanske stiger men kunskaperna blir ytligare. Det blir sämre för dem som har det besvärligt. Det blir fler avhopp, och det blir sämre ordning och arbetsro.

Innan man blir alltför tagen av denna nattsvarta prognos kan man ta sig en funderare på hur det står till idag, det vill säga i det skolsystem som är frukten av pedagogiketablissemangets insatser.

Där sjunker kunskapsresultaten. Där kommer gymnasister för dåligt rustade till högskolan. Där misslyckas var nionde niondeklassare i något av grundskolans tre viktigaste ämnen. Där står en tredjedel av eleverna utan gymnasieexamen vid fyllda 20, och där finns stora problem med skolk, stök och bråk. Bygget kunde vara i ännu värre skick, men renoveringsbehovet är stort och arkitekterna gör klokt i att brösta sig lagom mycket.

PM-artikeln utstrålar stark skepsis mot handfast ämneskunskap. Scherp talar om ”djuplärande” som kontrast till det triviala ”ytlärandet”, men man får inte veta hur elever kan gå på djupet utan att passera ytan. Ska man begripa sig på romarrikets fall borde det vara en fördel att veta i vilken världsdel Rom ligger. Ska man vara kreativ på tyska kan det vara praktiskt att kunna glosor och veta hur de sätts ihop till en mening.

Tänk om de ansvariga i världens främsta skolnationer fick höra vad Scherp har att säga. Hur skulle de reagera? Storsatsa på självständig ”forskning” på internet? Lägga proven på hyllan och skippa betygen?

I Finland har man väl i och för sig inte så många externa utvärderingar, men i gengäld har man aldrig tappat sitt kunskapsfokus och fortsätter att locka toppstudenter till lärarutbildningarna.

Ett kort reportage i nya Skolvärlden (3/9) är dock lika uppiggande som kampanjandet i PM och P1 är nedslående. Det handlar om Haninge, söder om Stockholm, där man i enighet över blockgränsen sätter upp mätbara kunskapsmål och ser till att följa upp dem.

I PM varnar skolforskarna för att krav drabbar svaga elever, i Skolvärlden riktar socialdemokraten Robert Noord svidande kritik mot dem som tycker att man inte ska ha höga förväntningar på alla barn.

När Skolverket gjorde inspektion i Haninge 2006 blev omdömet positivt trots de dåliga resultaten, eftersom det fanns sådana socioekonomiska problem i kommunen. En del lokalpolitiker hade säkert andats ut, men Noord blev förbannad: ”Det är en stor orättvisa när till och med den nationella tillsynsmyndigheten tycker att det är okej att våra barn presterar sämre.”

Numera ger Haningepolitikerna tydligt besked till skolorna att man förväntar sig att alla förstaklassare ska nå upp till en viss, väldefinierad läsförmåga – och man testar hur det går. Denna insats ensam höjde andelen läskunniga elever från 60 till 88 procent på ett år. Motsvarande insats i matte och kemi har förbättrat resultaten i ämnena och ingenstans mer än bland eleverna i Haninges miljonprogramsområden.

Få saker vore bättre för elever, föräldrar och lärare än om Robert Noordlinjen kunde få genomslag när socialdemokraterna tar fram sin nya skolpolitik, så att svenska folket får klart besked om att det är kunskap i skolan som gäller. Det skulle säkert leda till att Mona Sahlin fick en uppsträckning i PM, men det kan hon ta med stort jämnmod.