ngdomsarbetslösheten är högre i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Ändå vill De rödgröna höja arbetsgivaravgifterna för ungdomar med 10 miljarder kronor per år. Hur kan det ge arbete åt fler?

Svenska projektledare, ingenjörer och rektorer betalar redan högre marginalskatt än tyska börsdirektörer. Ändå föreslår De rödgröna ännu högre skatt på tjänstemannalöner. Hur främjar det förkovran och viljan att göra en extra insats på arbetet?

Igår kom De rödgrönas ekonomiska alternativ. Det väcker fler frågor än det besvarar.

En fråga står i eldskrift: Varför tror de inte på sin egen politik?

Vårmotionens grundtanke är att det offentliga är motorn i samhällets jobbskapande. Genom att höja kommunbidragen med några miljarder får man väldig utväxling i form av ny sysselsättning. En halv miljard i bidrag till nya hyreslägenheter får ännu mer imponerande effekt. Extrasatsningar på statlig infrastruktur antas ge mängder av jobb.

Man vill för all del ha en sänkning av vissa arbetsgivaravgifter också, men sammantaget är sänkningen betydligt mindre än jättehöjningen av avgifterna på de unga. Totalt växer näringslivets socialavgiftsnota med flera miljarder.

Men om nu höjd skatt på arbete och höjda utgifter för stat och kommun är nyckeln till ökad sysselsättning, varför nöjer sig De rödgröna med att gå så försiktigt fram? Varför behåller man det allra mesta av alliansregeringens jobbskatteavdrag?

Ända sedan 2006 har vi hört Thomas Östros & Co beklaga sig över jobbskatteavdragen. Ansvarslöst och orättvist har varit det vänligaste som de haft att säga. Men nu accepterar man plötsligt nästan alltihop.

Vad som återstår av avskaffandelinjen är ett populistiskt angrepp på företagare och Sacomedlemmar (”Avskaffat förvärvsavdrag för miljonärer”) och en skattehöjning som ”kompenseras” av sänkta avgifter till A-kassan. (För dem som inte är med i A-kassan blir förstås även detta en skattehöjning.)

Alltså. Vi vet att det finns stark avsky mot jobbskatteavdrag bland De rödgröna, och vi vet att De rödgröna hyser den märkliga övertygelsen att högre skatter och högre offentliga utgifter är kungsvägen till fler jobb. Ändå väljer de att avstå från att ta bort mer av jobbskatteavdragen och nöjer sig därmed med färre nya arbetstillfällen än vad som enligt deras synsätt är möjligt.

Varför? Därför att de tror och fruktar att de inte har svenska folkets stöd när det gäller hårdför högskattepolitik.

Alliansen får svårare att mobilisera mot denna rödgröna vårmotion än mot tidigare, mer beskattningslystna dokument. Man får lita mer till nya, egna förslag än till att skrämmas med Östros och V. Men samtidigt har Alliansen fått den finaste komplimang man som politiker kan få: Motståndarna håller god min i elakt spel och tuggar i sig det mesta av ens politik.