Fredrik Reinfeldt var nog medveten om att årets regeringsförklaring inte går till historien för vare sig djärvhet i sak eller lyster i språk. Men han gick ändå upp i riksdagens talarstol med trumf på hand. Hans regering har något som andra saknar. Pengar på kontot.
Medan ett stort antal EU-länder, liksom USA, liksom Japan, kämpar med plågsamma budgetunderskott och förlamande statsskulder, har Sveriges statsminister fått ett komfortabelt reformutrymme i gåva av sitt finansdepartement.
Man kan diskutera var dessa 23 miljarder plötsligt kom ifrån. Man kan undra varför de ska användas nu snarare än för ett år sedan eller om ett år. Man kan rentav ha sina misstankar om att politiska överväganden spelar in när utrymmet har beräknats och tajmats.
Men man kan också konstatera att det finns en grundläggande styrka i svensk ekonomi, som låter regeringen agera som den gör utan att det rubbar inhemska eller utländska bedömares förtroende. Man kan önska att tillväxten var ännu bättre, men det går knappast att förneka att Sverige har ekonomisk trovärdighet.
Om oppositionspolitiker och andra kritiker som hävdar att Alliansen har kört Sverige i botten reste ut i Europa och berättade vad en alliansbudget innehåller nuförtiden, skulle de inte få lätt att väcka sympati.
Två andra invändningar kan man däremot ha. Om det nu ska använda 23 extra miljarder i statens budget, är det så här de ska nyttjas? Och gör regeringen tillräckligt mycket för att den ekonomiska styrkan inte bara ska finnas i dag utan även i morgon?
Regeringsförklaringen saknar bärande tema. Arbetslinjen dominerar inte som tidigare, men den har inte blivit ersatt av en ny sammanhållande idé. Det finns en ansats till något nytt som har med näringspolitik och konkurrenskraft att göra, men det är en bra bit kvar innan regeringen är i mål. Dels prioriterar man inte området tillräckligt tydligt. Det är lite till allt mellan himmel och jord nästan som om det var valår. Dels är tillväxtpolitiken ofullgången.
Man känner sig bekväm med att satsa på infrastruktur, forskningsstöd och sänkt bolagsskatt, men man har svårare med politik som inte handlar om kollektiva nyttigheter eller förmåner för etablerade koncerner.
På individplanet är man mycket mer försiktig. De enskilda människor som förväntas ta vara på de nya kommunikationerna och forskningsresultaten har inte mycket nytt att hämta.
Det händer för övrigt inget på individplanet vad gäller regeringens sammansättning heller. Det är ett försuttet tillfälle. Om småpartierna blir sittande inne i var sin nisch kommer de att förtvina.
