Kommentar | Borgerliga euroskeptiker En borgerlig euroskeptiker bör tänka sig noga för innan hon eller han röstar nej: Den som väljer att ligga i samma dike som Ulla Hoffmann och Per Gahrton stöder inte bara ett nej, utan stärker också en politisk inriktning som strider mot grundläggande borgerliga värderingar. Hos en borgerlig person bör varningsklockorna börja ringa vid tanken att på valnatten jubla tillsammans med en kommunist som Lars Ohly eller socialdemokrater en bra bit till vänster, som Carl Tham, Marita Ulvskog och Göran Greider.
Skulle det bli ett nej blir det stark medvind för dem som står till vänster, misstror marknadsekonomin och ifrågasätter Riksbankens självständighet. ”Ett ”nej” kan stärka den politiska vänstern, försinka en del av de strukturella reformer som näringslivet desperat önskar, och leda till högre offentliga utgifter.” (Financial Times 7/8). Efter ett nej kommer finansdepartementet inte att efterfråga råd från borgerliga euroskeptiker som Lars Wohlin och Margit Gennser. Inte heller kommer nyanserade resonemang från ekonomen Nils Lundgren att beaktas. Nej, då kommer vänsterpartiets Ulla Hoffmann, miljöpartiets Per Gahrton och deras partivänner att i triumf gå till budgetförhandlingar i Rosenbad och kräva högre skatter, öppna för nya pålagor på företagssektorn, reformstopp på arbetsmarknaden och nej till privata alternativ.
Det regeringsstödjande vänsterpartiet vill avskaffa den självständighet som dagens Riksbank har, liksom dess prisstabilitetsmål och EU:s disciplinerande konvergensprogram. Språkröret Peter Eriksson sade i en kommentar till Göran Perssons Björkvikstal att miljöpartiet vill ha möjlighet att vid behov plocka miljarder ur Riksbankens kassa för statsutgifterna. Därmed tummar mp på Riksbankens självständighet. Eriksson sade samtidigt att hans parti är emot EU:s stabilitets- och tillväxtpakt eftersom man - helt felaktigt - hävdar att den leder till en överstatlig finanspolitik. Med dessa stödpartier växer efter en nejseger frestelsen att manipulera Riksbanken. Euromotståndarna kan till exempel kräva att prisstabilitetsmålet ”temporärt” överges, att Riksbankens direktion politiseras, eller att inflationen bör mätas på något annat sätt än för närvarande. De senaste årens trixande med systemet med utgiftstak visar att uppfinningsrikedomen är stor när politiska överväganden kolliderar med regelsystemet.
Marknaden har noterat dessa risker. I maj-juni bedömde fjorton av sexton finansanalytiker att de långa marknadsräntorna går upp med minst en procentenhet vid ett nej (HUI 17/6). Statliga Konjunkturinstitutet har bedömt att marknadsräntan blir 0,5 procentenheter högre vid ett nej än vid ett ja. Vinner nejsidan faller kronan i värde på valutamarknaden enligt t ex Konjunkturinstitutet och andra analytiker.
Detta pekar på en för den borgerliga nejsidan ytterst pinsam misstro hos marknaden mot deras verksamhet. Å ena sidan tror dessa euroskeptiker starkt på ränte- och valutamarknaden och dess bedömningar. Å andra sidan stiger marknadsräntorna ofta i samband med opinionsmätningar som pekar på att euroskeptikerna vinner. Räntorna faller, om något, när sannolikheten ökar för att nejsidan skall förlora. Räntemarknaden skräms av de marknadstroende euromotståndarnas opinionsmässiga framgångar! Samma sak gäller valutamarknaden. Det är dags för borgerliga personer att betänka både marknadens underbetyg av nejsidan och risken för en stärkt vänsterpolitik vid ett nej. Se upp för sällskapet i nejdiket!
