– Det har varit en positiv stämning med mycket skratt, sade Maria Wetterstrand.
– Det känns historiskt och märkvärdigt, sade Mona Sahlin.
– Vi är mycket mer överens än ni tror, sade Lars Ohly.
Det där sista handlade för övrigt om utrikes- och säkerhetspolitiken – med tillägget att Ohly då menade ”andra frågor än synen på EU, euron, svenskt militärt deltagande i Afghanistan och samarbetet med Nato.”
Jamen då så, bara de tunga frågorna kvar att enas om, alltså.
Sedan log kvartetten och kisade mot den skarpa vintersolen. ”Överens – om att komma överens” rubricerades nyheten på Aftonbladet.se. Mycket mer nytt än så fick vi inte. Förutom ett fototillfälle i strålande februariväder, det vill säga.
Förvisso var det väl ingen som förväntade sig mängder av färdiga besked från samkvämet i Bommersvik, men det blir ändå lite märkligt när informationen om skratt och gott humör ackompanjeras av – ingenting alls. Att S, MP och V ska samarbeta vet vi ju sedan december.
De fem arbetsgrupper som aviserades då är emellertid sjösatta nu och ska ägna sig åt följande: Jobb och ekonomi, Klimat och miljö, Välfärd och rättvisa, Storstadens utmaningar, En rättvis och hållbar värld.
Övergripande teman för grupperna blir jobbkrisen, välfärdskrisen och klimatkrisen. Det kan låta riktigt i kristider, men frågan är om det egentligen är så klokt att göra sin enighet så starkt tidsbunden? Kan en rödgrön enighet ens överleva finanskrisen?
Skolpolitiken ryms inte i någon arbetsgrupp. Här vill inte Vänsterpartiet enas eftersom skillnaderna är för stora.
Återigen uppstår en fråga. Innebär detta att Alliansens skolpolitik ligger fast oavsett valutgång 2010 eller förväntas väljarna nöja sig med att sväva i ovisshet?
Mona Sahlin säger som hon brukar, att väljarna ska få veta allt de behöver ”i god tid före valet”. Och säkert kommer de rödgröna att nå enighet i flera frågor, det vore larvigt att hävda motsatsen. Risken är dock överhängande att kompromisserna utmynnar i en spretig och inte särskilt attraktiv enighet.
När Allianssamarbetet bildades fanns mycket att lösa, men dock en gedigen borgerlig samsyn att bygga på. De rödgröna partierna har inte samma trygghet i en gemensam grund. S, V och MP kommer bli tvungna att låta sig kuvas i en hjärtefråga för att vinna en annan.
Redan nu ser vi kohandelns effekter när Mona Sahlin böjer sig i kärnkraftsfrågan – helt på tvärs med vad LO och många inom S önskar. Mer sådant lär det bli. Det är spännande, men på ett ganska oroväckande sätt.
