Fredrik Reinfeldt blir inte den förste svensk som åker hem från Köpenhamn med baksmälla, men hans huvudvärk ser ut att bli ovanligt elak. Redan SCB:s stora partisympatiundersökning, som publicerades i torsdags, måste ha varit nog för att få statsministerns tinningar att bulta, och idag visar decembermätningen från Sifo att de rödgrönas försprång har ökat till 11,4 procentenheter. Så illa har det inte sett ut för Alliansen sedan oktober 2008, och man har gjort ett rekordtapp sedan förra månaden.
Reinfeldts besvär har inte med klimatförhandlingarna i sig att göra, för oavsett hur Köpenhamnsmötet slutar har han gjort vad människor rimligen kan begära. Sverige har drivit en ambitiös och realistisk linje. Om regeringen hade satsat på oppositionens överbudspolitik hade man snabbt gjort sig omöjlig och fått följa finalen från avbytarbänken. Det hade varken gagnat slutresultatet eller Sveriges ställning i världen.
Ändå är EU-ordförandeskapet och Köpenhamn en viktig förklaring till fantomsmärtan i opinionen. De internationella åtagandena har dragit tid som ett bygglovsärende i Skärgården och energi som den ukrainska industrin. De har inte lämnat tillräckligt med kraft över till inrikespolitiken, och med en frånvarande Fredrik Reinfeldt har Alliansen inte kunnat ta vara på momentum och fullfölja den gynnsamma utvecklingen från våren och förra hösten. Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund har blivit alltför identifierade med sina roller som fackministrar för att kunna ta över och tala med pondus för regeringspolitiken som helhet. Anders Borg är stark och trovärdig som finansminister men politiskt fungerar han som dubbelpartner till Reinfeldt, inte som singelspelare.
I juni i år var Alliansen nästan i kapp De rödgröna. Från ett underläge på 19,4 procentenheter i februari 2008 hade man kämpat sig upp till att ligga ynka 0,3 procentenheter efter. Sedan kom den 1 juli. EU-ordförandeskapet drog igång och därefter har läget för Alliansen blivit sämre varje månad; Fredrik Reinfeldt har gjort en omvänd Göran Persson. På förhand var det säkert lite drömlottningskänsla över ordförandeskapet – tänk att få komma ut på världsscenen just hösten före valet – men lottningen visade sig vara en nit.
Fredrik Reinfeldt fick dra till Danmark och Delhi just när han hade behövt ta täten i en övergång från att bekämpa den akuta krisen till att börja lägga ut kursen för en tid efter krisen.
Det handlar om otur men också om övermod. Reinfeldt och Borg tycks ha blivit så nöjda med alla utgifter man fick plats med i budgetpropositionen för 2010 att de tyckte sig kunna avstå från att ta andra och lite mer kontroversiella initiativ, till exempel i näringspolitiken. Strategin blev att låta kursen ligga fast och inte ta risker, i väntan på ännu mer pengar i vårbudgeten 2010. I kombination med den Reinfeldtska frånvaron har denna hållning fått för mycket drag av passivitet och självbelåtenhet och för litet av vilja och självförtroende. Tankarna går åter till Göran Persson, den här gången av 2006 års modell.
Idag lär många peka ut sjukförsäkringen som orsak till att gapet mellan blocken har ökat så dramatiskt från en månad till en annan. Sifos mätperiod omfattar ju precis de dagar då debatten har rasat som mest. Och ja, här måste en del av förklaringen ligga. Cristina Husmark Pehrsson hade behövt mycket mer hjälp av sin statsminister för att få styr på diskussionen. Nu hade hon inte auktoritet nog att dämpa överdrifterna på egen hand utan nidbilderna fick chans att sätta sig. När Försäkringskassan i torsdags rapporterade att de har gått igenom sin statistik, och att det inte är fler cancersjuka som får sin sjukskrivning avbruten efter sex månader idag än vad det var före regeringens reform, var ingen intresserad av att lyssna. En orättvis bild av sval inkompetens hade redan fått fäste.
När Fredrik Reinfeldt håller sitt jultal måndagen den 21 december kan han inte begränsa sig till rapporter från Köpenhamn, och han kan inte låtsas som det regnar i sjukförsäkringsfrågan. Den faktiska politiken tål att försvaras i de allra flesta delar, men han får lov att ge en halv olivlund till dem som tycker att regeringen har varit slarvig och hård.
Det riktigt viktiga är att han pekar framåt. Att sjukförsäkringen blev så väldigt het beror inte bara på frågans laddning i sig utan också på att det har uppstått ett tomrum i debatten under hösten. Vi vet vad regeringen har gjort men inte hur den tänker om framtiden. Vad oppositionen ska begära mandat för är en gåta. Om Fredrik Reinfeldt ger oss några idéer på den första punkten och ställer några hårda frågor på den andra ska nog värken kunna lätta en första aning.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
