Det är påsk och tidningarna fylls av äggtips och kulörta-fjädrar-i-björkris-bilder, påskpynt för barnen, påskgodisrecept och råd om hur relationen klarar några lediga dagar. En gul repris på julen, men helt utan Jesusbarn eller cd-förslag på favoritpsalmer.
Allt är helt i sin ordning, tidningarna ska skriva om sådant som läsarna vill betala för. Så jag vänder mig till kyrkan för att få höra om Den verkliga påsken. Om hur någon har gått före oss in i döden, känt sig övergiven och rädd, sviken av alla och hånad. För att sedan på påsknatten höra hur han uppstod igen och då fira att livet segrar över döden.
I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.
Kyrkan påminner om en tonåring som i kampen mellan alla andras ideal och sina egna byter identitet och åsikt varannan vecka. Det är så viktigt att gillas av andra att man är beredd att offra sin egen person. När tonåringen blir vuxen gör hon den sköna upptäckten att respekt och uppskattning kommer just när hon är sig själv trogen.
Svenska kyrkan verkar ibland så angelägen att passa in i tiden att hon förminskar sig själv och skäms över vem hon är. Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?
Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.
Brain drain har gått från att vara en svensk skatteeffekt till att också bli ett kyrkligt problem. Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.
När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.
Svenska kyrkan behöver avskaffa den politiska strukturen och hitta fram till sitt ursprungliga jag. Från fjädrar och pynt till budskap och grundläggande guide lines. Att ha Bibeln som utgångspunkt borde ge en stark start.
Maria Ludvigsson är liberal debattör och medlem av Svenska kyrkan. ludvigomaria@yahoo.com
