Därför står London i lågor, är rubriken på en essä i gårdagens DN Kultur. Svaret, får vi veta, är ”brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder”, hög fattigdom och polisarrogans. Det stämmer inte. London brinner för att några hundra människor har tänt på.
Det kanske låter enfaldigt, men skillnaden är viktig. Alla de hundratusentals människor som bor i de drabbade områdena och som inte har plundrat och härjat har uppenbarligen kunnat avstå. Detta trots att de också lider av de stora sociala problem som alla vet att många brittiska städer är fulla av.
Den stora majoriteten människor har istället valt att göra vad de kan för att göra sin tillvaro bättre. Man startar en liten kvartersbutik eller ett snabbmatshak. Man försöker hanka sig fram på två jobb med långa arbetstider.
Det är dessa människor som förövarna har givit sig på, inte makten. Det är de fattigas drömmar som brinner, inte de rikas. Det understryker med vilken total frånvaro av politiskt mål och syfte som upploppsmakarna genomför sina härjningar. The Independent påpekar i gårdagens ledare att detta bara kunnat ske för att förövarna helt saknar känsla av att höra till samhället. De känner ingen kärlek till sitt område och de krafter som verkar där för att göra livet bättre. Därmed förlorar deras moraliska kompasser all vägledningsförmåga.
Ingen förnekar att det finns förklaringar till hur det har kunnat bli så här. Staten och samhället har stora utmaningar framför sig. Men det har också de som har tänt på. Ingen hindrar dem från att ägna dagen åt att städa upp.
