Sedan Stefan Löfven tillträdde har han omfamnats av Socialdemokraternas vanliga kritiker. Vi har visserligen hört att Löfven inte berättar vilken politik han avser föra och inte säger något om regeringsalternativet inför 2014. Men alla förstår att han måste hålla korten tätt till bröstet, kritiken är en form av rituell dans. Annars bara kärlek.

Vad är det som ger denna sympati? Min hypotes är att Löfven uppvisar två egenskaper som vi inte har sett hos en S-ledare sedan partiets reella maktövertagande: Han bygger inte väsentliga delar av sin kommunikation på hyckleri. Han bekymrar sig mer för hur det går för Sverige än hur det går för partiet.

Den röda tråden genom socialdemokratins efterkrigshistoria har annars varit att säga en sak och göra en annan – från borgerligt håll har skämtet varit att man inte behöver oroa sig, eftersom det går att lita på att sossarna ljuger. Så var det med alliansfriheten och Europafrågan, löntagarfonderna och kärnkraftsfrågan, och traditionen höll i sig fram till Mona Sahlin, som i sitt avskedstal avslöjade att hon agiterat för en politik hon inte avsåg att föra, och Håkan Juholt, som så älskade sin retorik att den frikopplades från den politiska verkligheten.

Undantag finns (Palmes utlandsengagemang, Carlsson och Persson under 1990-talets kris, Sahlins hbtq-patos), men partiets historiska modus operandi är tydligt. Anledningen till den demokratiska slirigheten var att den rättfärdigades av en pervers självbild: S var självändamålet, Sveriges politiska liv var S. Löfven är det tydligaste tecknet på att Partiet nu är en annan varelse än under den hegemoniska perioden.

Av det kan man dra slutsatser. Att ett parti ljuger och hycklar är inte en socialdemokratisk egenskap, utan en funktion av ett stabilt grepp om makten under lång tid. Varje parti som sålunda håller makten kommer att visa upp samma kännetecken: makten blir det mål som får helga medlen.

Den andra slutsatsen är att Socialdemokraterna inte har förändrats i väsentlig mening. Löfven har förbättrat partiets demokratiska anständighet, men han leder fortfarande ett socialdemokratiskt parti, till lycka för den politikens sympatisörer.

Men varför jublar borgerlighetens företrädare?

Det grå Sverige har tryckts i fyrfärg, luften har klarnat. Välfärdsstaten görs om till något som under ordnade former anpassar sig efter folkets behov och önskningar, enligt en struktur som bär inom sig ett skydd mot framtida, statsekonomisk härdsmälta.

Löfven leder ett parti som vill sluta statens järngrepp om utvecklingen och tvinga den tillbaka. Och han får borgerligt beröm för sitt sätt att leda kampen?

Nu är det två år till valet. Ska därefter bara av S godkända företag få göra vinster i Sverige? Ska statsbetongen hällas över samhället igen medan borgerligheten sussar vidare, vyssade av Löfvens sympatiska röst?

Det är löntagarfonderna all over again, men den gången vaknade borgerligheten i sista minuten. Inget tyder på att så håller på att ske idag.