Mona Sahlin byggde sitt rödgröna hus på lösan sand och nu ligger det i ruiner. Det syntes sprickor i rappningen redan före valet. Sedan kom sättning efter sättning och i veckan föll alltsammans ihop. Världen går inte under med en smäll utan med en snyftning, sade TS Eliot, men här blev det inte ens det. Sahlin har knappast svårt att hålla tårarna tillbaka, och detsamma tycks gälla de andra som var med och byggde. Huset blev ingen drömkåk för vare sig miljöpartister, vänsterpartister eller socialdemokrater. Håkan Juholt visslar glatt där han går och småsparkar i bråten. Han har inte mycket till tak över huvudet att erbjuda, men han känner sig fri.
De tre partierna lade fram sina budgetalternativ i veckan och det satte slutgiltigt punkt för det rödgröna projektet. Skuggbudgetarna visar nämligen inte bara att S, MP och V numera gör helt olika praktiska prioriteringar; de visar att partierna skiljer sig åt på ett mycket mer grundläggande plan. Här saknas gemensamma nämnare av det slag som numera finns hos borgerligheten och som gör att Alliansen fungerar.
Vänsterpartiet säger med lätt hjärta farväl till alla trista krav på verklighetskontakt. Nu är man tillbaka i den politiska fantasins sköna värld, där det blir mängder av nya bostäder och jobb så fort man höjer skatter och får fart på inflationen. Vartenda jobbskatteavdrag ska bort och villaägarna ska få vad de tål.
Miljöpartiet är ett under av realism i jämförelse. MP känner för småföretagen och sänker hellre deras arbetsgivaravgifter än löntagarnas inkomstskatt. (Fast det är skrivet i stjärnorna varthän man ska färdas under Fridolin.)
Socialdemokraterna tar det framför allt väldigt lugnt. Till hösten ska det bli riktigt fyrverkeri, får vi veta, men i vår blir det bara tomtebloss.
S, MP och V utgör inget parlamentariskt alternativ till Alliansen och har inget gemensamt att erbjuda i sak. Vad som förenar dem är motviljan mot regeringen och möjligheten att rösta ned förslag tillsammans med Sverigedemokraterna. Det nöjet kommer Håkan Juholt säkert att unna sig då och då, men inte hur ofta eller i hur stora frågor som helst. Han vill inte driva statsministern att ställa saker på sin spets. För tillfället är Juholt ungefär lika sugen på nyval till riksdagen som på nyval till partiledarposten.
Ingen ny politik, ingen ny majoritet, finns i sikte. Mot den bakgrunden kan man tycka att Juholt borde förtvivla, men glöm inte att det är nästan tre och ett halvt år kvar till nästa val. I perspektiv av väljaropinion och enskilda förslag är det en ocean av tid.
Men det är inte samma långa tidsrymd när det gäller värden och verklighetsbild. Vill man påverka där, vill man vinna människor på ett lite djupare sätt, gäller det att börja tidigt.
Det måste vara så Juholt tänker. Han avstår från att hasta fram skarpa förslag eller våndas över hur en vänsterregering ska se ut. Istället har han från första början lagt krutet på samhällskritiken och på att få in nya frågeställningar i centrum av debatten:
Det finns en fattigdom mitt ibland oss. Det gemensamma försummas. Pensionerna är för låga. Avregleringarna har blivit självändamål och spårat ur.
Han knyter an till opinioner som hade tagit form utanför partipolitiken redan innan han blev partiledare, och som de borgerliga har varit väldigt försiktiga med att bemöta. Tänk raseriet mot elpriserna. Tänk missnöjet med pensionssystemets ”broms”. Det hela handlar ännu inte om att ge människor de rätta svaren utan att få dem att ställa de rätta frågorna – frågor som ska leda till efterfrågan på socialdemokratiska svar.
Inför valet 2006 gjorde Alliansen på samma sätt. Genom en osedvanligt uthållig opinionsbildning fick man först människor att ställa frågor om utanförskap och svaga skolresultat – och sedan hade man slagkraftiga åtgärder att erbjuda till svar. Men sedan dess har de borgerliga partiernas samhällskritik skruvats ned och man ägnar allt större del av din tid åt att tala om vad man redan uträttat. Det förflutna tar allt större plats på framtidens bekostnad, och så tappar man initiativet i debatten.
Jag har svårt att se hur socialdemokratin under sin nya ledning ska kunna utveckla effektiva lösningar. Juholt har inte kommit med detaljerade policybesked, men hans övergripande budskap handlar ständigt om att det offentliga ska göra mer, att politiker ska få större makt och att företagsamheten ska hållas kort. Den vägen har vi vandrat förut, och den ledde inte precis bort från problemen.
En sak är säker. Ju längre det dröjer innan borgerligheten på allvar tar upp kampen om att formulera den mest träffsäkra samhällskritiken, desto större blir Juholts chanser att få testa sina idéer – vilka de nu är – i praktiken.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
pj.anders.linder@svd.se
