I sitt testamente efter valförlusten konstaterade Mona Sahlin att Socialdemokraterna hade ”en skattepolitik som skrämde bort väljare”. För att slippa plågas av frågor om skatter och avdrag tog efterträdaren Håkan Juholt därför till det mest klassiska av knep: han begravde skattepolitiken i en utredning. Tillsammans med sin ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich deklarerade han, för att stilla eventuell oro, att det fanns ”små möjligheter och heller inga direkta behov av att kraftigt höja eller sänka skatterna” (DN Debatt 31/3), varefter en arbetsgrupp tillsattes. Ledare för gruppen blev Leif Pagrotsky, medan Marika Lindgren Åsbrink, tidigare huvudsekreterare i Socialdemokraternas kriskommission och sedan i våras Juholts ekonomiskpolitiska rådgivare, tillsattes som sekreterare. Arbetet ska vara klart om ett år – under tiden kan Juholt prata om annat, är det tänkt.
Samtidigt står det klart att alliansregeringens skattesänkningar – som S har motsatt sig samtliga av – har gett god effekt. Exempelvis har avdragen för de hushållsnära tjänsterna och jobbskatteavdragen blivit som levande skyltfönster för borgerlig politik: sänkta skatter ger lägre priser och högre efterfrågan vilket leder till fler jobb och bättre ekonomi. Faktum är att under Fredrik Reinfeldt har skattetrycket sänkts, från 48,3 procent 2006 till 45,8 procent 2010, samtidigt som Sverige har klarat sig bättre genom krisen än andra jämförbara länder och sysselsättningen stigit.
En rimlig slutsats vore att Sverige bör gå vidare på den inslagna vägen. Inget säger att ett skattetryck på 45,8 procent är optimalt. Varför inte 43,9? Eller 41,2 procent? Det saknas inte heller objekt: ”Värnskatten är skadlig för tillväxten, inte minst för att den straffbeskattar utbildning och entreprenörskap” heter det exempelvis i regeringens egen vårbudget.
Men Håkan Juholt ser ingen anledning att vare sig ”kraftigt höja eller sänka skatterna”. Frågan är dock vad detta betyder mer exakt. Ordet ”kraftigt” kan tolkas lite hur som helst.
I den socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag (2/11) skriver Juholts rådgivare Marika Lindgren Åsbrink om skattetrycket, med utgångspunkt i SKL:s skräckvision om framtiden. SKL har ju länge varnat för att framtidens välfärd saknar finansiering, och flaggat för en skattehöjning på 13 kronor per hundralapp, vilket skulle ta skattetrycket högt över 50 procent. Men en så kraftig höjning avfärdar Lindgren Åsbrink. ”Visst kan skattekvoten vara högre än 45 procent, men inte hur mycket högre som helst. Någonstans runt 50 procent av BNP torde det finnas en gräns. Det som måste till är en kombination av olika metoder att öka finansieringen – där avgifter, effektiviseringar och höjd sysselsättning allihop kan spela roll, tillsammans med något höjda skatter.”
Artikeln är intressant på flera sätt. För det första kan man konstatera att andra ledet i Juholts ”kraftigt höja eller sänka skatterna” är en ren dimridå. Någon sänkning är överhuvudtaget inte aktuell. För det andra kan man sluta sig till att ”kraftigt” är det som höjer skattetrycket över 50 procent. För det tredje står det klart att även en politik som helt skulle omintetgöra vad alliansregeringen åstadkommit ryms i Juholts vilseledande retorik. ”Något höjda skatter” kan röra sig om ganska mycket: ett skattetryck på 49,9 procent.
Den som har fått intrycket att Håkan Juholt står för en ny socialdemokrati kommer att bli mycket besviken.
