Förvisso måste hon visa att hon inte sover sig genom varje beslutsprocess. Men Wanja Lundby-Wedins senaste utspel är inte enbart ett tecken på att hon vill verka stridbar inför första maj. Det är också ett symptom på en av landets svåraste åkommor.
Så här var det. LO och Svenskt näringsliv nominerade nyligen i samförstånd Lennart Jeansson till styrelseordförande i AMF Pension. Som ordförande för Sjätte AP-fonden, Stena AB och Bil Sweden uppfyller han med råge kompetenskraven. Men igår svängde LO.
Jeansson har nämligen skrivit till arbetsmarknadsministern att det är angeläget att inleda partssamtal om turordningsreglerna och lagen om anställningsskydd, därför att det idag är ”ungdomar, kvinnor och invandrare som drabbas mycket hårt och helt oproportionerligt”. Det var droppen för LO, som anser att Jeansson ”på detta sätt agerar i direkt konfrontation med en av ägarna”. Sällan blir väl fackets exkluderande funktion synligare.
Men hur kan det komma sig att Las är så helig att man inte ens kan tänka kritiskt om lagen?
I arbetsrättstidskriften Lag & Avtal (18 mars 2009) påminner Svante Nycander om att det faktiskt fanns ett liv före inrättandet av Las för 35 år sedan.
Det var inte djungelns lag som rådde. Tvärtom. Parterna gjorde upp utan statlig inblandning.
”LO ger sken av att sjuttiotalets ensidiga arbetsrätt är den egentliga svenska modellen och att arbetarna dessförinnan saknade anställningsskydd”, skriver Nycander, men ”förhandlingsrätt om vilka som skulle sägas upp hade redan funnits sedan 1938.”
Så skulle det kunna bli igen. Den svenska modellen skulle kunna återupprättas. Men det skulle betyda att LO dagligen skulle behöva försvara utslagningen av ungdomar, kvinnor och invandrare. Vilket inte är en rolig sits i förhandlingar.
Då är det förstås bättre med en lag som fritar facket från ansvar.
