Yta är viktigare än innehåll. Karriären går före familjen. Status är allt. Jag läser budskapen varje dag i en vecka, tills kampanjen från Piratförlaget byts ut. Budskapet är förstås inte att yta verkligen är viktigare än innehåll, utan att vi borde läsa författarinnan Sara Kadefors nya bok Borta bäst .
Varje morgon glor jag irriterat på de där fraserna. Deras implicita påstående är att det finns människor som tycker så. Folk som utan att blinka skulle kunna slänga ur sig ett: ”Jodå, visst går karriären före min familj.” Märkligt. Jag känner ingen som säger så.
I en intervju talar Kadefors om statushets, om hur hon avskyr präktighet, duktiga föräldrar, fasaderna etcetera. Hon erkänner också att hon ibland ”dras med” – som när hon tittade in på NK och köpte en regnjacka för 2000 kronor, trots att hon hade lovat sig själv att dra ner på shoppandet ( Aftonbladet 16/8).
Och recensenterna hakar på. Berättelsen om en statusjagande och känslomässigt avstängd kvinna som shoppar sin familj utfattig, flyr konflikten för att bo i sin bil bakom Ikea och slutligen blir inneboende hos pundare blir i Åsa Linderborgs klassrastrerade ögon en del av ”den litteraturflod som kritiserar den förytligade medelklassens konsumtionsbegär”.
I senaste numret av Axess skriver Kjell Häglund ett strålande försvar för just medelklassen. Han berättar om när han för första gången besökte en medelsvenssonsk villa i Sollentuna. Här fanns en pappa med en enorm skivsamling. En pappa som inte blev arg utan anslöt sig när ungdomarna musicerade på alternativa vis i vardagsrummet. Härifrån tar Häglund oss genom en rad exempel på kulturelitens ständiga behov av att markera mot medelklassen, men konstaterar torrt att: ”Personligen känner jag inte en enda kulturelitist som inte skaffat platt-tv. Ändå är det Svensson-medelklassen som ska brännmärkas ideologiskt för samma konsumtionsbeteende.”
Ja, och inte bara ideologiskt. Det ställs rentav diagnoser. Enligt Linderborg är Kadefors huvudperson Sylvia ”ett exempel på den medelklass som helt saknar empati för andra” och hellre ”möblerar sitt hem” än ”inreder sin själ”. (Aftonbladet 26/8)
Jodå. Medelklassen är inte bara ytlig, den består av psykopater också. Alla är vi själlösa Sylvior, predestinerade att hamna bakom Ikea. (Om vi inte ”skärper” oss och bekänner att vi köpt en dyr regnjacka på NK.) Problemet är bara att det här varken är troligt eller sant.
Häglund berättar om sina medelklassgrannar. Visst inreder de. De ”köper en soffa, och kanske matchar med en fondvägg … men de gör det inte för att de har hål i själen utan för att de prioriterar hemmaliv. Deras vardagsumgänge … är mer statusbefriat lyckligt än Kulturelitens ständigt positionerande sätt att umgås.”
Japp. Där har vi pudelns kärna. Ivern att sabla ner medelklassen kokar ner i en vuxenversion av följande barnklassiker: Den som sade det, han var det.
