Affärsbekanta frågar ofta retoriskt om Socialdemokraterna kan vara så självdestruktiva att de inte byter ut Håkan Juholt före valet 2014. Några är mindre säkra och mer förundrade, eftersom de också trodde att Mona Sahlin skulle avsättas före valet 2010 av samma anledning. De är därför lyhörda för motargument som utgår från skillnaderna i logik mellan affärslivet och partipolitiken.
I ett kommersiellt perspektiv är deras utgångspunkt begriplig. Om ett företag tappar kunder och marknader, gör förluster och hamnar på obestånd måste styrelse och ägare dra i nödbromsen. Radikala åtgärder måste till, så som byte av vd och ledning, och olönsamma enheter får säljas av eller läggas ned. Det gäller att minska förlusterna så fort som möjligt.
Men partier är inte aktiebolag med ägarmajoriteter, och opinionsundersökningar är inte kvartalsrapporter. Det är valresultaten som räknas, och partiets ordförande tillsätts av medlemmarnas ombud.
I Socialdemokraternas fall sker detta enligt stadgarna på ordinarie kongress som hålls ett år före ordinarie riksdagsval eller, som i mars 2011, på en extrakongress om sittande partiordförande (då Sahlin) meddelat att hon avgår.
Håkan Juholt har poängterat att han är vald av partikongressen (och implicit att bara en ordinarie kongress kan avsätta honom), och i oktober i fjol ställde sig ett enigt Verkställande utskott (VU) bakom hans ordförandeskap. Sålunda kan S inte avsätta Juholt mot hans vilja förrän vid kongressen 2013. Men det är inte sannolikt att partiet skulle våga gå till val med en helt ny partiordförande redan året därpå.
Juholt kan tvingas att avgå genom att hela partistyrelsen ställer sina platser till förfogande och extrakongress inkallas. En sådan kongress kan rimligen hållas senast hösten 2012, ty därefter måste partiapparaten lära känna sin nya ordförande och mobiliseras till val. Men den tidslinjen är alltför optimistisk, eftersom S knappast kan genomföra en nomineringsprocess för ordförandeposten på samma halvdunkla sätt som tidigare.
De öppna valprocesserna inom Centern, MP och V står som förebilder för hur partier som verkar i demokratier bör ordna sådana val. I så fall måste alltså Juholt tvingas avgå under våren 2012, så att en öppen valprocess och extrakongress kan äga rum före sommaren eller senast vid sommarens slut.
Vidare tillkommer ett annat problem. Den som före valet 2014 axlar partiledarskapet efter Juholt gör sig också ansvarig för valresultatet. Och till skillnad från affärslogiken, säger partilogiken att det är mindre riskfyllt att avsätta partiordföranden efter ett eventuellt förlustval, än att ta risken att bli den som tar partiet till en sådan förlust.
Det var därför Mona Sahlin fick sitta kvar till 2010 och avsattes först därefter.
Ifall Juholt kan överleva som partiledare fram till den 1 maj i år och leda de sedvanliga demonstrationstågen, kommer han också att få leda socialdemokratin i valet 2014, om han vill.
Om sedan väljarna vill se honom som statsminister är en annan sak.
THOMAS GÜR
är företagare och fri skribent
