Det är inte det minsta konstigt att det går mycket bättre för Sverige i dag än för 20 år sedan. Tvärtom ligger det helt i linje med vad man har haft anledning att vänta sig. Denna viktiga poäng underbyggs med hårda data och den färska forskningens kraft av Andreas Bergh och Magnus Henrekson i den mycket läsvärda boken Varför går det bra för Sverige? (Fores/Ivrig förlag).

Det har ofta surrats om Sverige som humla. Precis som det har ansetts smått obegripligt att humlor kan flyga trots sin tunga kropp och små vingar, har det beskrivits som rena undret att ett land som är så tyngt av skatter, regleringar och monopol över huvud kan röra sig. Men Bergh/Henrekson visar att miraklet är skenbart. Ja, humlornas aerodynamik går de inte närmare in på, men när det gäller Sverige har vi bara uppfört oss enligt förväntningarna.

Under 1970- och 1980-talen var Sverige över- och genompolitiserat. Då gick det också urdåligt i ekonomin. Vi hade blivit för tunga. Vi kunde inte längre lyfta från marken.

Så kom 1990-talskrisen som samtidig slut- och startpunkt. Därefter har underskotts- och inflationspolitiken bytts ut mot fasta spelregler, ett stort antal marknader har fått nya och smidigare regelsystem och det har etablerats en ny och mycket sundare balans mellan offentligt och privat. Vi har lättat till den grad att vingarna åter bär, och de bär riktigt bra.

Sverige 1987 och Sverige 2012 är ”välfärdsstater” bägge två, men skillnaderna är minst lika stora som likheterna. Att det går bra för dagens liberaliserade variant är inget bevis för att gårdagens socialistiskt präglade modell skulle fungera.

Bergh/Henrekson konstaterar att det som hänt stämmer väl överens med vad den moderna tillväxtforskningen säger. I varje samhälle behövs en stark statsmakt som skyddar ordning, äganderätter och kontrakt, garanterar ett bra utbildningssystem och ser till att infrastrukturen fungerar. En alltför liten, billig och kraftlös stat ökar risken för kaos och stagnation. Men det finns ett lika klart samband mellan en överstor offentlig sektor och sviktande tillväxtförmåga. När skatterna blir för höga och statsmakten alltför ingripande tar drivkrafterna och skaparkraften stryk.

Så var det 1987. Så är det i mycket mindre utsträckning i dag. Skattetrycket har sänkts rejält och skatterna tas ut på ett smartare sätt. Det är inte längre kriminellt att driva bemanningsföretag. Det råder internationell öppenhet och konkurrens och en lång rad monopol är historia. Vi har ägnat ett kvartssekel åt tillväxtvänliga reformer, och resultatet har inget med paradoxer att göra.

Däremot är reformviljan helt central. Vi har kommit dit vi är genom att förnya våra samhällsinstitutioner. Ska vi fortsätta att vara framgångsrika måste också reformarbetet fortsätta.

Beskedet att AstraZeneca ska avveckla sin forskning i Södertälje måste ses också i detta perspektiv. Att verksamheter läggs ned är ett naturligt inslag i marknadsekonomin. Men för Sverige är det naturligtvis angeläget att nystarter och expansion matchar nedläggningar och neddragningar, och forskningsverksamheten i Södertälje är inget man ersätter i en handvändning.

Där har man inte bara sysselsatt ett stort antal kvalificerade forskare och köpt kvalificerade tjänster. Som regeringens samordnare Lars Leijonborg konstaterade, vid ett lika påpassligt ordnat som välbesökt seminarium hos Entreprenörskapsforum i veckan, har AstraZeneca också varit källa till såväl framgångsrika avknoppningar som intelligent riskkapital. Dessutom har man haft omfattande samarbete med sjukhus och universitet. Det blir inte bara en enhet i ett bolag, utan ett helt kraftfält, som släcks.

Även efter AstraZenecas beslut kommer Sverige att vara ett av de EU-länder där det satsas störst andel av BNP på forskning och utveckling. Samtidigt är beslutet stort nog att ensamt göra tydligt avtryck i statistiken, vilket påminner om hur beroende vi är av ett litet antal kunskapsintensiva storföretag.

Man ser klart och tydligt vad nästa steg i reformpolitiken måste gå ut på: Att främja företagsamhet i allmänhet. Att göra det gynnsammare att gå in med riskkapital i tidiga skeden och att omvandla forskningsresultat till produkter och tjänster. Att inte bara resignerat acceptera att storföretag lägger ned, utan att skapa miljöer som gör att nya internationella aktörer vill etablera sig.

Och ja, här har staten en stor roll att spela. Det handlar om utbildningssystemets, skattepolitikens och infrastrukturens kvalitet men också om att få ut verklig kraft av de pengar som det allmänna satsar på forskning.

Hos Entreprenörskapsforum påpekade professor Martin Ingvar att det är helt orealistiskt att tro att internationella läkemedelsföretag ska komma till Sverige och bygga upp egen forskning från grunden. Vad de söker är starka forskningsmiljöer att knyta an till och samarbeta med.

Vilket för oss tillbaka till Andreas Bergh och Magnus Henrekson. Det är inte bara de offentliga utgifternas storlek som påverkar tillväxten, skriver de. Det spelar också väldigt stor roll vad staten använder pengarna till.