Populismen verkar inte vara så populär nuförtiden. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg håller hårt i statens plånbok och får ökad väljarstöd för var månad som går. Mona Sahlin och Thomas Östros vill satsa skattepengar på allt de får syn på, och för var månad som går blir allting bara motigare för dem.

De socialdemokratiska kamraterna borde ha kastat ett öga på Japan. Där har premiärminister Taro Aso bestämt sig för att dela ut en tusenlapp per person i allmänt extra köpbidrag. Folkets kärlek hans belöning? Inte precis. Tvärtom ser många japaner alltsammans som ett tafatt och meningslöst jippo och sympatin för regeringen sjunker i kapp med statens finanser.

Politiker har ofta velat ge sken av att de ligger bakom det mesta som händer i samhället. ”Vi har skapat 100000 jobb”; ”Regeringen har ökat tillväxten”, och så vidare. Men allt fler väljare är välinformerade och ser igenom den där propagandan. De vet att den moderna globala ekonomin är ett tätt spunnet nätverk där händelser i en del av världen snabbt får återverkningar i en annan.

De läser i tidningen att det pågår bankkris i USA, bostadskris i England och industrikris i Asien, och de inser att det är rena löjan när Mona Sahlin påstår att problemen i Saab är Maud Olofssons fel. De tror inte på sagor om snabba och smärtfria krismediciner utan vill bli tilltalade som vuxna människor. De känner förtroende för den som talar klarspråk och håller huvudet kallt.

Förtroendet för Fredrik Reinfelt har stärkts mycket kraftigt sedan i höstas, medan Mona Sahlin har tappat mark. Utvecklingen bekräftas genom Sifos marsmätning av väljarnas partisympatier.

Moderaterna gör ett jätteryck framåt med 4,9 procentenheter på en enda månad och landar på 31,1 procent. En del förklaras av att Folkpartiet går tillbaka från 7,7 till 5,6 procent, men alla de tre rödgröna partierna hamnar också på minus. Sammantaget leder det till 49,6 procent för vänsterblocket och 46,3 procent för Alliansen.

Skillnaden mellan blocken mer än halveras och krymper till futtiga 3,3 procentenheter. Så nära kontakt har de borgerliga inte haft sedan tiden precis efter valet. Och detta som belöning för att man inte har följt den klassiska politikermanualen och spenderat på allt mellan himmel och jord.

Det är inte staten, utan GM, som har huvudansvaret för Saab, säger Reinfeldt och väljarna nickar instämmande. Extra barnbidrag och tillfälliga momsrabatter blir dyra experiment i jobbskaparbranschen, säger Anders Borg, och svenska folket reagerar ungefär som det japanska.

Vad ska en stackars socialdemokrat ta sig till i detta ovana läge? Taktiken är nu uppenbarligen att komplettera utgiftskraven med ny kritik av regeringens skattesänkningar. Thomas Östros gick på rätt rejält på den fronten i riksdagsdebatten om ekonomin i fredags.

Men han blir snabbt varse att skattevapnet är tveeggat. Om det var så fel att sänka skatterna vill förstås Socialdemokraterna höja dem så fort som möjligt? Ja, jo, jovisst, fast bara på höginkomsttagare!

Men då handlar det om småbelopp för staten och är inte ekonomisk politik längre. Då är det bara symbolpolitik och avundsjuka – och är det verkligen vad som attraherer de nya, ansvarssugna icke-populisterna i mitten?

Ska Socialdemokraterna gå på om höjd fastighetsskatt för miljonärer, medan Alliansen talar om statsfinansiell styrka, arbetslinjen och långsiktig balans i ekonomin? Har umgänget med vänsterpartiet redan gjort så stora avtryck i den socialdemokratiska strategin?

Jag blir alltmer övertygad om att det rödgröna trepartisamarbetet är på väg att bli rena katastrofen för Socialdemokraterna, och att 2009 kan bli ett lika ruskigt skitår för Mona Sahlin som för ekonomin.

Alliansen bygger på sympati och grundläggande samsyn i de flesta viktiga frågor. Det rödgröna samarbetet vilar på lika delar fruktan och taktik. Det har gett Lars Ohly nycklarna till Socialdemokraternas politiska förnyelse och Miljöpartiet veto om energin. Det låser fast socialdemokratin i en enkel populism som allt fler bland väljarna tröttnar på.

Alliansen går i kapp av tre skäl.

Man har slutat plåga sina egna med påhitt som tokbesparingar i försvaret och förbud mot privata försäkringar.

Man talar allvar om krisen och visar klokskap och mod i hanteringen av den.

Man kan sitta med händerna i knät och se på, medan socialdemokratin går ner sig i ett relationsdrama som inte ens Ibsen kunnat komponera.