Staten & kapitalet med Ebba Grön har kommit att förkroppsliga den svenska punken och samtidigt skrivit in rörelsen i en historia av vänsteruppror. Sätt benet i halsen på dom borgarjävlarna av Unos Kanoner, Bohman, Bohman av Rävjunk eller Vi måste skjuta oss ut härifrån av Kommo är något mindre kända uttryck för samma sak.

I uppslagsverket Ny våg – Svensk Punk/New Wave/Synth 1977-1982 fortsätter Premium förlag att katalogisera den svenska populärmusiken, på ungefär samma sätt som i The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979, The Encyclopedia of Swedish Hard Rock & Heavy Metal eller Stora Popboken – Svensk Rock & Pop 1954 – 1969. De är outsinliga källor till kunskap om svenska subkulturer, och den nya punkboken känns redan omistlig trots att förlaget nyligen gav ut The Encyclopedia of Swedish Punk 1977-1987.

Ny våg innehåller, katalogformatet till trots, nämligen även en rad texter om punken som företeelse. Det visar sig där att punken kanske inte var så vänster ändå. I synnerhet är bidraget från sociologen Per Dannefjord läsvärt. Lektor Dannefjord har skickat en enkät till nästan 300 av de gamla punkarna. Svaren kan förvåna. ”Det vi vet nu är att punken bestod av fler från den övre medelklassen än från arbetarklassen”, skriver han. De exakta siffrorna har publicerats akademiskt. 20 procent hade arbetarbakgrund, 20 procent lägre tjänstemanna-, 23 procent mellantjänstemanna-, 29 procent högre tjänstemanna- och 9 procent företagar- eller lantbrukarbakgrund. Det är därmed lätt att instämma i Jan Gradvalls ”Att beskriva punken som en vänsterrörelse är också delvis en efterhandskonstruktion” (Expressen 17/8).

Det är nog heller ingen dum gissning att den andra stora popkulturella vänstervågen – proggen – var än mer medelklassig.

Vad ska man nu dra för slutsatser av detta? Ja, inte att punkarna – eller proggarna – egentligen var högervänliga i alla fall. Engagemanget var nog äkta. Inte heller känns den gamla debatten om högerns eller vänsterns musik särskilt givande.

Den enkla slutsatsen är att den som gillar bångstyriga kulturella uttryck och vill se mer av dessa gör bäst i att förespråka en politik som gynnar framväxten av en solid medelklass. Om punkarna – eller proggarna – hade fått styra hade de aldrig funnits.