Förra året var Göran Hägglund inte med i Pridefestivalen. För det fick han en del syrliga kommentarer från opinionsbildare som ser Pride som ett viktigt inslag i samhällets uppgörelse med normer. Sådan kritik gör kristdemokrater nervösa. De oroar sig för att den majoritet som dominerar det offentliga samtalet dels ska betrakta kristdemokrater som intoleranta, dels som mindre medvetna om var kulturen befinner sig. (Att det offentliga samtalets dominanter representerar en mycket liten minoritet av opinionen glöms ofta bort.)

Den kristdemokratiska reaktionen på toleranskravet blir ofta att inte alls uttala sig i frågor där man vet att de egna åsikterna strider mot de svepande omdömen som dominerar kultur- och ledarsidor. Exempelvis är det en bestickande observation att KD tycks vara det parti som mer än alla andra vägrar uttala sig i abortfrågan.

Framtoningen är en mer svårfångad materia. Men kanske någon håller med mig om jag ibland tycker mig ana en ängslig strävan att vara som andra, lika medveten om popkulturella referenser som vilken vänstertwittrare som helst.

Att det finns en insikt om att den här ängslan är problematisk märktes när Hägglund på ett insiktsfullt sätt resonerade om saken (KD:s eget #prataomdet) med hjälp av etiketten verklighetens folk. Att ängslan går djupare än djärvheten märktes när reaktionerna utifrån kom.

I KD:s krisrapport efter valet efterfrågades en genomtänkt och handlingskraftig HBT-politik. För ett tag sedan förklarade följdriktigt ledande kristdemokrater att de i år kommer att delta aktivt i Pridefestivalen. I en intervju förklarade Hägglund att detta är en god sak. Kristdemokrater bör vara på plats där politik diskuteras.

Nej. Inte en god sak.

Jag fick själv en förfrågan att delta i Pride och kunde ärligt och artigt svara att jag inte kunde. Om jag hade varit i Stockholm hade jag tvingats avböja, eftersom jag inte vill stödja Pridefestivalen med min närvaro. Saken har inte ett dugg att göra med tolerans eller HBT-frågor. Den gäller den borgerliga attityden till privatliv och politik.

Allt sedan 1900-talets marxister började läsa in attityder till sexualiteten som en del av borgerlighetens förtryck (tvärtemot Karl Marx uttalade åsikt i frågan) har antiborgerliga partier varit som besatta av sex. Det har blivit extremt viktigt att hävda sexualitetens plats i det offentliga rummet, rätten att ägna sig åt det privata inför andra människor, att kräva tolerans för sin förmenta frigjordhet. Följden har blivit att sexualiteten också kraftigt har politiserats.

Borgerligheten tycker tvärtom. Kinky är ok, liksom olika sexuella identiteter. Platsen för dessa uttryck bör dock vara privat. När staten försöker uppfostra oss till en särskild sorts sexuella subjekt, oavsett om det handlar om 1800-talets krav på konformitet eller 2000-talets krav på gränslöshet, tiger borgerligheten sig till sin integritet.

Därför bör KD inte vara med på Pridefestivalen. Jippot handlar inte om tolerans. Det är en politiskt propagandaapparat från vänster. Varje kristdemokrat som är med antingen ansluter sig till spektaklet eller kommer att betraktas som freaken i sammanhanget.