Bilderna spritter av kreativ glädje. Här finns myllrande mönster, kvinnopolitiska appeller, skäggiga spelmän, sektvänsterns partipropaganda, musikfestannonser, bandaffischer för proggtidens musikaliska paradnummer men också från dess föregångare, såsom en helt unik reklamplansch för den kortlivade psykedeliska klubben Filips och duon Hansson & Karlsson. Dessutom visas Träd, Gräs och Stenars hembyggda instrument och annan kuriosa.
Den sevärda utställningen Prog gens affischer på Nordiska museet, som baseras på trummisen Håkan Agnsäters privata samlingar, berättar om en märkligt uttrycksrik tid på 1900-talet. Visst var den svenska proggen speciell. Men man kan också säga att den förlöpte parallellt med liknande kreativa explosioner i övriga västvärlden. Vad som i USA var flower power blev i Tyskland kraut, i Storbritannien prog, etcetera.
Inte minst i Sverige förknippas denna konstnärliga eruption med ett förmodat politiskt uppvaknande. Den vänstervåg som svepte över jorden vid samma tid pekas ut som huvudsaklig drivkraft. Men det finns anledning att betänka andra faktorer. Efter andra världskriget växte medelklassen fram. När deras barn på 1960- och 1970-talet intog universitet, högskolor och konstutbildningar uppstod en helt ny arena. En hel generation medelklassungar med välfyllda plånböcker och rikligt med kulturellt kapital var på jakt efter en egen kulturyttring.
Det var där, i den nya medelklassen, det hände. Dit sökte sig både låg och hög. Inte minst hög.
Ett exempel på det senare kan ses på galleri Operatingplace, högst uppe i varuhuset PUB, där den geniala popkultursamlaren Johan Kugelberg valt bland Carl Johan De Geers fotografier från 1960-tal och framåt. Här visas (i ytterligare en vecka) bilder som verkar tagna i förbigående under De Geers karriärer som konstnär, reklamfotograf och proggmusiker i Blå Tåget. Några fotografier avbildar också den egna adliga familjen. Carl Johan De Geer brukar själv skämta om sin klassresa – nedåt. Kanske är det ett försök att axla en tänkt arbetaridentitet. Det hela illustrerar dock mest hur mycket överklass det egentligen fanns i proggen.
På invigningen av Proggens affischer talade förra kulturborgarrådet i Stockholm Tjia Torpe (S) om sina minnen. Hon föll som brukligt in i vänsterns mytologiserande. Hon jobbade fordom på skivbolaget MNW (Musiknätet Waxholm), proggrörelsens musikaliska flaggskepp. Hennes bild av perioden skimrar i mörkaste rosenrött, och mot slutet av anförandet tårades hennes ögon.
Men hon nämnde inte den andra sidan av historien. Det som fick proggkreativitet att fungera.
En medmusiker till Carl Johan De Geer i Blå Tåget var extra viktig. ”Tore Bergers entré i Vaxholm förändrade allt”, skrev Håkan Lahger i Proggen (Atlas 2002). ”Tore Berger hade inkasserat ett stort arv och en del av pengarna lånade han ut till MNW. I ett första skede 150000 kronor”. ”Detta var en hisnande summa 1970. Senare lånade Berger ut ytterligare 150000 kronor för att MNW skulle kunna köpa Vaxholms biograf och där inhysa skivbolagets kontor.”
Det var privata pengar där också, alltså. Berger intervjuades i boken: ”För mina 300000 gjordes nog mer kulturpolitik än många statliga miljoner bidragit med.”
