Jag har bestämt mig för att rösta på kristdemokraterna i riksdagsvalet. Men inte för att jag är kristen (jag är agnostiker). Och inte därför att kristdemokraterna är det parti vars positioner sammantaget ligger närmast mina.

De valtester jag har gjort visar att det finns ett par andra borgerliga partier vars deklarerade åsikter ligger närmare mina. Jag skriver avsiktligen deklarerade åsikter, ty så som positionsförflyttningarna har skett inom den borgerliga partisfären de senaste åren, finns det skäl att tvivla på att partiledningar verkligen kommer att driva det som partiet säger stå för i sitt officiella material.

Jag är också fullt medveten om att kristdemokraterna rymmer både politiskt förvirrade och mindre sympatiska element: folk som har bögnoja eller direktörsfobi, som kräver etnisk kvotering eller lagstiftning mot blasfemi, eller som är månglare av klimatförändringskatastrofscenarier. Men jag kan också konstatera att det på annat borgerligt håll finns politiker som på fullt allvar är republikaner eller kärnkraftsmotståndare, som vill införa obligatoriska underlivsundersökningar av tonårsflickor eller könsreglerad föräldraledighet, eller lider av Stockholmssyndromet i relationen till LO och arbetsrätten.

Jag tänker rösta på kristdemokraterna av två skäl.
Jag vill som väljare belöna rörelser åt rätt håll i politiken. Av de fyra borgerliga partierna är det kristdemokraterna som under de senaste åren har kommit fram till allt klarare frihetliga positioner, och har vågat argumentera från en principiell och moralisk hållning. Två andra partier har också rört sig åt rätt håll. Men ett av dem lider för stunden av ett trovärdighetsproblem som består i diskrepans mellan ord och handling. I det andra har omvändelsen från Åsa-Nisse-marxism och teknikfientlighet till nyliberalism gått något för snabbt för att man ska lita på att den har anammats i hela organisationen. Det fjärde partiet har förvisso också rört på sig rejält, men åt fel håll.

Mitt andra skäl att rösta kristdemokratiskt har att göra med tillit.

Ända sedan jag arbetade som pressekreterare på
näringsdepartementet under Bildtregeringen 1991-94, har jag haft kontinuerlig kontakt med kadrar och ledande företrädare i de fyra borgerliga partierna – även om det under vissa år skulle mycket till för att kalla det centerparti borgerligt som hade politiska sakkunniga hos regeringen Perssons ministrar.

Jag har kunnat följa lappkasten och positionsbytena, och jag har kunnat pricka av de trossatser som så lämpligen har lämpats överbord. Men jag har också sett andra borgerliga politiker gå mot rådande vind, stå fast vid sina övertygelser och försvara sina principer, och inte alltid vara följsamma till varje pris.

Eftersom vi inte bara väljer våra företrädare på basis av deras åsikter, utan också på grundval av vad vi tycker oss ana om deras karaktär, vill jag rösta på ett parti, vars politiker jag tror hellre står fast vid sin övertygelse och sjunger psalmer när romarna släpper in lejonen på arenan, än avsvär sig sin tro, förnekar Herren och propsar på en plats bland patricierna på hedersläktaren.