Detta är en kvinnofråga” utropar Solveig Ternström och kastar sig fram över det för debatter så populära ståbordet. Alexandra Pascalidou, som också deltar i debatten, framhåller behov av olika vårdhem, omsorgsformer och boenden för äldre. När hon blir äldre är det ålderdomshem med dans och rytm som gäller, idag är det i hennes tycke för likriktat och tråkigt. Vi andra, något mindre färgstarka debattdeltagare bidrar möjligen med en politisk vinkel: Det handlar om makt. Ska makten ligga hos medborgaren eller hos systemet och den politiska sfären?

Det var egentligen en rätt kul debatt. Helt utanför de konventionella formerna där tydliga motståndare med politiskt slipat munläder är legio. Under den sedan länge konsumerade Almedalsveckan arrangerade 1,6-miljonersklubben en diskussion om äldreomsorgens innehåll och finansiering. Diskussionen blev delvis yvig, men alltid engagerad. Inslagen, tempot och utfallet påminde mycket om debatten i stort: Känslosvall, polemik och en politisk vilsenhet hos snart sagt varje deltagare.

Efter sommardvala rör det åter på sig i vinst-, värdighet- och vårdfrågan. Senast på DN debatt (6/8) där Tarja Brandeus skriver om vad hon ser som kommunala utmaningar. Det är rätt. Vi är ännu bara i början av diskussionen.

Nåja, att åldras är väl knappast en kvinnofråga – det slår rätt jämnt mot både kvinnor och män. Men Ternströms utfall kom av en situation många känner igen sig i och än fler känner stor respekt för: Oron och maktlösheten när ens nära inte får den omvårdnad vi trodde att de skulle få. När de försvinner in i ett system, magrar, ledsnar och krymper.

Den politiska dimensionen av hennes frustration är maktfrågan. Hur får vi som patienter, omsorgstagare eller anhöriga inflytande över vården och omsorgen när den pågår? Det vill säga inte via landstingsvalen vart fjärde år eller indirekt via de folkvalda, utan just i det ögonblick när något händer.

Efter valfrihetsreformernas ungdomstid har nya system satt sig och det finns all anledning att ifrågasätta delar av dem. Inte för att de ger för mycket valfrihet utan för att de, genom offentliga upphandlingar, fortfarande placerar makten hos dem som styr.

I Nacka kommun har man gjort på ett annat sätt. Genom fria vårdval, där pengen följer den omsorgsbehövande, har man under lång tid hållit fast vid medborgarperspektivet. Det är den som söker vård som avgör vilken utförare som gäller och signalerna om vad kvalitet är blir tydliga. Något som politiska styrsystem har svårt att lyckas med.

Det är heller inte svårt att känna sympati för Pascalidous skepsis till likhetstristessen. För att valfriheten ska vara reell måste det ju finnas alternativ. Och just det alternativa utbudet kan nog anses tämligen påvert. Det är tack vare privata och alternativa utförare som innehållet i omsorgstjänsterna har blivit mer uppmärksammat än tidigare.

Kombinationen av fria vårdval och rätt att själv betala för särskilda tjänster skulle kunna vara en bra sammanfattning av debattens politiska svar. Det handlar om makt.