En viktig väg till högre status för läraryrket går via högre kvalitet i lärarutbildningen.
Lärarlyftet är lanserat. Regeringen ska höja läraryrkets status genom ett brett program med auktorisation och fortbildning för miljarder som särskilda höjdpunkter.
Lärarlyftet är utmärkt, svarar lärarförbunden. Men glöm inte lönelyftet. Betalning och status följs åt. Det känns fint att möta uppskattning från ministrarna Leijonborg och Björklund, men det skulle kännas minst lika fint att möta en extra hacka i lönekuvertet. Ett nytt avtal ska träda i kraft vid halvårsskiftet, och statsrådens partivänner är arbetsgivare runt om i kommunerna. Kommer de att vara lika generösa med sekinerna som Leijonborg och Björklund är med serenaderna?
De har en poäng. Gymnasielärare tjänar 26000 kronor/månad i genomsnitt, och grundskolelärare som undervisar i årskurs 4-9 ligger på 23700 kr/mån. Kommer man med en färsk examen för att undervisa på gymnasiet i västsvenska Herrljunga, Lerum eller Orust, som ligger lägst i landet, har man 18000 kr/mån att se fram emot. Det är ingen furstlig ersättning för den nyblivna lärare som har gjort långa högskoleår och ska rusta unga för vuxenlivet.
Enligt OECD ligger lönerna lågt också när man jämför med lärare utomlands. Ifall man relaterar lönen till BNP/capita i respektive land får man ett mått på hur högt läraryrket värderas, och Sverige ligger klart under genomsnittet. Redan danska och finländska lärare får en helt annan ekonomisk uppskattning än sina svenska kolleger.
Vi vet alla hur viktig läraruppgiften är och hur stor roll den kan spela. En lärare med gedigna kunskaper, engagemang för sitt ämne och lust att reta elevernas nyfikenhet kan få en hel klass att spetsa öronen och vilja veta mer om saker man aldrig hört talas om förut. En lärare som är vag i sitt ämne, som blivit blasé eller som saknar självförtroende kan använda exakt lika många lektionstimmar per vecka, ge exakt samma läxor och uppnå exakt raka motsatsen.
När man nu ser hur studieresultaten försämras i Sverige jämfört med andra länder, och när man vet vad kunskap betyder för ungdomars framtid, kan man då dra någon annan slutsats än att löneläget i skolan måste lyftas ordentligt, så att man stärker kårens självkänsla, kan behålla kvalificerade personer i yrket och locka nya talanger till lärarutbildningarna?
Utan bra lärare blir aldrig skolresultaten bra, och lärare måste helt klart kunna få bättre betalt än idag. Frågan är bara hur vägen dit ska se ut.
För man kan ju vända på perspektivet också. Om nu dagens svenska lärarkår bedriver en undervisning som leder till sjunkande kunskapsresultat; om lönesättningen är kollektivistisk och ger i stort sett lika mycket till alla oavsett vilka ambitioner man har; och om det finns väldiga kvalitetsproblem i den nya lärarutbildningen, då kommer det knappast att räcka med höga procentsatser i avtalen för att räta upp situationen. Det är ett långt större förändringsarbete som väntar.
Individperspektivet måste få mycket starkare genomslag. Här är det facken som ligger på, medan arbetsgivarna segar och fegar och tänker i termer av grupper istället för enskilda. Följden är en extremt sammanpressad lönestruktur. De ambitiösa och kunniga lärarna får i stort sett samma ersättning som de liknöjda, och unga lärare ser små chanser att höja sin lön genom egen ansträngning. Det avskräcker förstås begåvade unga från yrket.
Det måste sättas tryck på skolledningarna att se individerna och sätta lön så att de stimuleras att göra sitt bästa. Men det måste också skapas fler möjligheter för lärare att få ökat ansvar och stiga i graderna utan att de måste bli administratörer på heltid. Ju mer lika varandra lärarjobben är, desto svårare blir det att skapa lönekarriärer och allmänt högre lönenivå.
Man måste tala klartext om att det finns både bra och dåliga lärare. Många hanterar en krävande arbetsmiljö på ett utmärkt sätt och gör stora insatser för sina elever, men tyvärr finns också lärare som inte håller måttet, som helt enkelt kan eller vill eller gör för lite. En viktig del i att höja yrkets status är att ge dåligt fungerande lärare chans till nytändning – eller ett vänligt handtag på vägen till ett annat jobb. Det kan aldrig vara en mänsklig rättighet att få ge elever en undervisning som inte håller måttet.
Och så behöver lärarutbildningen helrenoveras. ”Det är mycket svårt att inte få godkänt om man säger så”, kommenterar en lärarstudent sina erfarenheter i en undersökning som Lärarnas riksförbund låtit göra. ”Tre meningar från baksidan av boken” räcker för att bli godkänd, säger en annan. De är långt ifrån ensamma om sin besvikelse. Larmen om bristande kvalitet har duggat tätt, och det är svårt att tänka sig mer effektiv varumärkesförstöring.
Om lärarutbildningarna inte håller måttet, varför ska då nya lärare få bättre betalt? Det är en ytterst relevant fråga, och det är inte svårt att förstå att Lärarnas riksförbund vill ha snabb förändring. Det är deras renommé som står på spel.
