Efter en tids debatt kring äldreomsorgen i riket har skulden fördelats. Det räcker nästan att nämna Carema eller riskkapital så är slaget vunnet.

I den mån äldrevårdens problem inte beror på riskkapitalbolagen beror de på regeringen. Vi lever trots allt i Sverige och här ska regeringen ansvara för allt, sedan spelar det mindre roll att det är kommunerna som har upphandlat äldrevården som bevisligen inte har fungerat i alla fall.

Under gårdagen överlämnades även, i en handling som liknar en tanke, Upphandlingsutredningens delbetänkande På jakt efter den goda affären. På DN Debatt presenterar Anders Wijkman och Åsa Edman, särskild utredare respektive huvudsekreterare i Upphandlingsutredningen, resultaten och det är nedslående om än inte överraskande läsning.

Trots att värdet för de varor och tjänster som upphandlas varje år motsvarar mellan 15,5 och 18,5 procent av BNP har många myndigheter inte tagit till sig vad det innebär att gå från att vara producent till att vara köpare av tjänster. Regelverket är inte utan brister, det framgår tydligt av utredningen. Det är för stelt och på flera håll råder stor osäkerhet kring vad som är tillåtet vilket också har lett till en stor mängd överprövningar.

Det hindrar dock inte att det största ansvaret ligger hos dem som upphandlar tjänsterna. Vidare beskrev Anders Lago med flera representanter för HSB igår på DN Debatt Stockholm hur kommunernas villkor vid upphandlingarna har skapat den äldreomsorg allmänheten nu läser om med bestörtning. Minskade kostnader har prioriterats framför säkrad kvalitet när upphandlingar har gjorts och resultatet har blivit därefter.

Det är dessutom endast var fjärde myndighet som gör kontinuerliga uppföljningar. Det går därför inte att säkerställa om vi faktiskt får valuta för pengarna. Det gynnar endast de oseriösa aktörerna, ingen annan.

Ett annat problem är att väldigt lite av detta bör komma som någon överraskning. Alla är medvetna om att vi har en åldrande befolkning som kommer att kosta allt mer – det har vi pratat om i årtionden. Ändå har vi inte börjat betala mycket mer för det. Tvärtom ökar antalet vårdbehövande och personaltätheten minskar.

Tankesmedjor, forskare och andra som står utanför partierna gör hela tiden påpekanden om att det vore bra om vi kunde enas om framtidens välfärd snart. Ändå händer ingenting.

Inget parti har på allvar tagit i frågan om vad vi ska bekosta gemensamt i exempelvis framtidens äldrevård. Debatten behövs och det snarast.

Vi måste komma fram till vilka prioriteringar som ska göras och hur. För de kommer att behöva göras förr eller senare oavsett om vi är överens om dem eller inte.

Skillnaden är att om vi bestämmer oss i förväg får vi möjlighet att anpassa oss och planera långsiktigt. Det är en fråga som är väl så lämpad för regeringens framtidskommission att sätta tänderna i.