Säsongen är igång och våra folkvalda samlar sig till en ny termin av lagstiftande. Idag drar det i gång, med årets första partiledardebatt i riksdagen.
Frågan är dock om ordet ”partiledardebatt” är särskilt adekvat just nu. Frånsett Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Jimmie Åkesson är det ingen av riksdagspartiernas partiledare som idag intar talarstolen som de oomtvistliga auktoriteterna i sina respektive partier. Det kommer bli mer ”partiledardebatt” än partiledardebatt, om man säger så.
Först har vi tre haltande ankor i form av Mona Sahlin och de båda språkrören för Miljöpartiet. Vi vet redan att de är på väg ut och därmed falnar deras relevans för varje dag som vårens kongresser närmar sig. I Mona Sahlins fall handlar det om en sällan skådad socialdemokratisk implosion där alla är så upptagna med att oskadliggöra varandra att få lär bry sig om vad partiledaren säger i kammaren i morgon.
I Miljöpartiet är läget lugnt och fridfullt, trots förestående skiften. Samtidigt måste det kännas märkligt som språkrör att läsa linjetal om partiets framtid (Gustav Fridolin på DN Debatt igår) och veta att de flesta lusläste hans visioner med betydligt större intresse än de kommer att lyssna på Peter Erikssons eller Maria Wetterstrands utfästelser i dagens debatt. Och då är Fridolin inte ens vald än!
Intressant i sammanhanget är dock Fridolins försök till liberal positionering i nämnda artikel. Med vagt tal om Karl Staaf lanserar han bilden av ett stort miljöparti, en bred grön kraft på den politiska skalans mitt. I sig är den visionen säkert smart. Frågan är dock om Fridolin är rätt person att lansera den – med tanke på att han varken är särskilt liberal, särskilt bred eller särskilt grön.
Det finns dock partiledare i ännu värre situationer. Vi har de som kämpar för att hänga kvar, trots internt motstånd och ränksmideri. De som idag måste ställa sig i talarstolen och debattera inte för sitt parti, utan snarare inför sitt partis granskande och misslynta blick. Om de andra tre är haltande ankor så riskerar dessa att bli sprängda.
Göran Hägglund hänger löst. Partimedlemmarna är missnöjda och funderar högt på om det ändå inte vore bättre med någon annan. Med någon annan avses ofta Mats Odell, som ibland lyfts fram som möjlig efterträdare. För den som ser skådespelet utifrån tycks det märkligt suicidalt att lägga krutet på att få bort Göran Hägglund, istället för att få fram en hållbar KD-politik.
Lars Ohly är vänsterkantens motsvarighet till Hägglund. Båda är under intensiv beskjutning av de egna. Röster höjs och begär hans avgång samtidigt som Jonas Sjöstedt erbjuder sina tjänster. Det pågår en diskussion på tidningarnas debattsidor om hur Vänsterpartiets ledning bör se ut – en debatt som på ett nästan oförskämt sätt ignorerar det faktum att partiet faktiskt har en partiledare. Fortsätter det så här kommer Vänsterpartiet snart välja en ny partiledare – utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly. Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena.
Maud Olofsson har nyligen fått tråkiga besked i form av TT:s undersökning om vilka ministrar som dominerar mediernas bild av regeringen. I denna mätning lyckas centerledaren inte ens slå miljöminister Andreas Carlgren, trots att partiledaren enligt alla konstens regler borde vara den som syns och hörs mest.
Mitt i brinnande valrörelse läckte rykten om att Olofsson planerade att avgå efter valet – rykten som dementerades häftigt. Nu börjar man undra om detta ändå inte är planen. Kring Maud Olofsson är det ovanligt dämpat. Nästan så tyst att man undrar om hon bidar sin tid och inväntar rätt ögonblick.
Fast det är klart. Det är väl inte läge just nu, när det vankas ”partiledardebatt”.
