Sprätten satt på toaletten och när han gick därifrån så rann bajset ut i ån. Sen hitta han en vacker vik där starta sprätten en fabrik. Sen dess var ingenting sig likt...
För den som inte kan lista ut hur det går för direktören och hans fabrik när folket får sin vik nersmutsad i Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten (Verdandi 1970), så går barnboken nuförtiden att ladda ner från nätet. Men i den vanliga bokhandeln får man idag leta ganska omsorgsfullt för att finna politiserande barnböcker.
Gunna Grähs Mehmet och lilla Luna (Alfabeta 2010), Titti Knutssons Händiga Hanna lagar bilen (Alfabeta 2005), eller Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna (Rabén & Sjögren 2007) visar dock att traditionen lever vidare, om än med mildare uttryck och lätt undanskymt bakom alla vampyrer och detektiver i handeln.
Barnboken är Sveriges kanske mest omhuldade kulturyttring. Det finns anledning att tro att det inte enbart beror på en allmän kärlek till barn och kultur.
I den nyligen utkomna Proggiga barnböcker (Roos & Tegnér) samlar humoristen Kalle Lind de mest dråpliga exemplen på hur vänstern använt barnboken för att skapa den nya människan.
Med ett rikligt mått av illustrationer tar Lind läsaren igenom en kavalkad av socialistisk fostran. Här avhandlas dolda Mao-citat i Gunnar Ohrlanders När barnen tog makten (Gidlunds 1969). Här får man återuppleva barnens internationella kamp i Erik Erikssons Här är Nordvietnam (Verdandi 1970), Ordfronts seriealbum Vägen till gerillan (1972) och Savas Tzanetakis tortyrskildring för barn Vad händer i Grekland (Ordfront 1971). Och här kommenteras inte minst den den omfångsrika sexualupplysningslitteraturen, som Francis Vestins fotobok Mummel, en ny människa (Svenska Barn 1970) där den unge läsaren får följa med på hela resan från samlag till kollektivboende.
Men intressantast är utdragen ur Vestins tongivande debattbok Nu! Handbok i barnindoktrinering.(Wahlström & Widstrand 1970).
Hon syftade till ”en humanistisk indoktrinering – och därmed också en socialistisk”.
”Arbetet med barn är det viktigaste arbetet i denna värld – jämsides med annat revolutionärt och miljöbevarande arbete.” Barnböckerna var bara början. ”Inge aldrig barnet respekt för lag och ordning. Tvärtom.” ”Hjälp barnet till elementär politisk aktivitet” såsom att ”sabotera julskyltning” eller ”bära omkring propagandaskyltar”.
Men i en tid när mammorna övergett Mao till förmån för Mama verkar hjärntvätt vara på utgående.
I början av augusti försökte Stockholms socialdemokrater lansera sin sjukvårdspolitik genom barnboken När doktorn kom hem till Max. Det gick sådär. Efter att ha läst Kalle Lind begriper man både hur de tänkte, och varför det inte gick.
Sprätten fungerar inte längre.
