I dag är jag åter på mitt norska sommarfjäll. Det är sig likt. Den 22 juli för ett år sedan var det precis lika idylliskt och som vanligt kunde jag inte låta bli att då och då kolla av nyheterna på nätet. Dagarna blev sig inte lika.

Aftenpostens hemsida rapporterade först om en bomb som exploderat i Regeringskvartalet 15.26 och drygt en och en halv timme senare kom de första oklara uppgifterna om skottlossning på Utøya utanför Oslo.

Men så klarnade det. Telefonsamtal och sms till vänner och släktingar följde med en och samma oroliga fråga: Är allt väl?

Så småningom visade det sig att svaret var ”nästan”. Nästan var ett väldigt vanligt svar, men det var inte alltid som det ”bara” gällde bekantas bekanta. Runt om i hela Norge fanns sörjande familjer med en tom plats vid middagsbordet.

Åtta personer dog för Anders Behring Breiviks politiska hand i Regeringskvartalet. På Utøya mördade han med samma förvrängda islamofobiska hatideologi som motiv 68 unga socialdemokrater. Andra skadades fysiskt vid de båda terrordåden, och många av dem kommer att få leva med ett livslångt trauma.

I vår har åklagarna under en tio veckor lång rättegång med plågsam exakthet redogjort för gärningen – men med Breivik som självbelåten åhörare. Han erkänner stolt terrordåden men vill, med hänvisning till vad i hans förvrängda världsbild är försvaret av nationen, inte bli fälld.

Under rättegången har också vittnesbörd från de överlevande fått stort utrymme. Därmed har också deras kamp och lidande blivit sedd. Och visst kändes det gott när en flicka som lyckades undvika döden på Utøya vände sig mot den anklagade med orden: Breivik, du vann inte.

Och så är det ju. Den norska demokratin rämnade inte.

Inför rättegången vädrade varnande röster för att den skulle bli en propagandaarena för Breivik. Men det är ett av rättsstatens utmärkande drag att också en ”Breivik” har rätt att försvara sig. Ibland kan jag dock tycka att han har fått väl stort utrymme, men rätten har gått tillväga på ett sätt som syftat till att undvika att Breivik skulle förlänas en falsk gloria av martyrskap.

Att Breivik har fått ta plats med sin retorik är inte heller detsamma som att han tagit hem skådespelet. Han framstår som en patetisk figur, en förlorare.

Det råder inte något tvivel om att Breivik utförde terrordåden den 22 juli. Det som har kastat en olycklig skugga över rättegången är att det föreligger två rättspsykiatriska utlåtanden. Med helt olika slutsatser om hans mentala tillstånd (som Breivik hävdar är utmärkt medan åklagaren har motsatt linje).

För mig råder det inte något tvivel om att Brevik inte bara är allvarligt politiskt störd. Jag avundas dock inte rätten som ska ta ställning till om han verkligen är psykotisk och därmed inte heller är tillräknelig utan bara ett vårdfall (till skillnad från i Sverige där han ändå skulle kunna dömas).

Alternativet är att följa analysen i det andra utlåtandet som slår fast att han visserligen är psykiskt sjuk men inte psykotisk. Därmed är han frisk i lagens mening, kan göras ansvarig för sina handlingar och dömas till fängelse.

Inför rättegången fällde statsminister Jens Stoltenberg kommentaren att det skulle kännas som en lättnad för många om Breivik ”friskförklarades” och därmed skulle kunna sättas i fängelse. På ett plan kanske det kan upplevas så. På ett annat plan spelar det egentligen ingen som helst roll.

Den död som Anders Behring Brevik lämnade efter sig för ett år sedan är fullkomligt meningslös – spillda liv och liv som gått i spillror för de som stod nära.

22 juli 2011 är en norsk nationell tragedi. Rättegången med dess klarläggande av vad som egentligen hände och påföljande dom kan vara en väg för det norska samhället att gå vidare. Detsamma gäller det arbete med att klarlägga hur myndigheterna agerade som görs av 22 juli-kommissionen (närmast gäller det polisen och då är det viktigt för läkeprocessen att man inte drar sig för att peka ut vem som fattade en rad kritiska beslut).

Som en del av svaret på hotet från soloterrorister som Breivik förbereds också ny lagstiftning. Man kan även räkna med att regelverket kring rättspsykiatrin och dess roll kommer att ändras.

Inget av detta kommer dock att fylla den tomma platsen vid middagsbordet.

Idag kommer det att hållas minnesceremonier runt om i Norge. Också våra tankar går till offren.