Alla meningsmotsättningar till trots visade partiledardebatten i veckan som gick att Sverige har lämnat den socialdemokratiska enhetsstaten bakom sig för gott. Ingen, kanske förutom Vänsterpartiets ledare, pläderade för de allomfamnande, centralstyrda offentliga välfärdssystem som skulle lägga våra till liv rätta och som kännetecknade Sverige under 1960-talet och årtiondena därefter.

Den svenska välfärdens uppbyggnad från 1800-talets slut och framåt präglades av olika konstruktioner för finansiering och en mångfald av utförare. Anfäktad av politiskt övermod började socialdemokratin från slutet av 1950-talet att centralisera och enhetliggöra många av dessa strukturer. Det som fanns av lokala variationer, institutionell mångfald, egenfinansiering och frivillighet ersattes med generella, obligatoriska och skattefinansierade lösningar – enhetsskolan, apoteksmonopolet, sjukronereformen inom sjukvården, de kommunala förskolorna och andra beslut av samma slag förstärkte och renodlade statsmaktens dominans.

Den önskvärda jämlikheten ansågs bara kunna framdrivas av en stark och centralistisk stat, och systemet kallades förskönande för ”den svenska modellen”. Det hela bekostades med ett allt större skatteuttag, med köer, devalveringar, ökad skuldsättning och en allt större expansion av den offentliga sektorn.

Men modellen föll ihop av sin egen tyngd och på grund av att den lamslog välståndsutvecklingen i samhället. Målet från 1970-talet att alla barn skulle få plats på förskolan senast 1985 nåddes inte förrän 1995, och det först efter att förbudet mot statsbidrag till andra än kommunalt drivna förskolor kom att upphävas.

Sveriges beslut i oktober 1990 att söka medlemskap i EU kungjorde att den socialdemokratiska modellen nått vägs ände. Beslutet om en oberoende riksbank 1999 blev den definitiva bekräftelsen.

Under de senaste decennierna har vi inlett ett återställande av läget före ”det långa 70-talet” som Claes Arvidsson, här på SvD:s ledarsida, har kallat epoken. Avskaffandet av förbudet mot statsbidrag till privata förskolor på 1990-talet kan således ses som ett återupprättande av 1944 års beslut om statsbidrag till daghem och lekskolor under olika huvudmän.

Fortfarande finns mycket kvarhäng från den gångna tiden och fortfarande är den politiska retoriken fast i de gamla slagorden. Men mångfalden och valfriheten har ökat, monopolen bryts upp allteftersom, skattetrycket har minskat, system för budgetdisciplin har införts, den ekonomiska utvecklingen är på rätt köl och politiken hävdar inte längre att den kan vara allsmäktig.

Inte ens socialdemokratins nuvarande ledning vill återupprätta systemen från de förryckta åren, även om partiet för en kort tid hade en sådan nostalgitripp under sin förre ledare.

Sedd i perspektiv av Sveriges språngartade välståndsutveckling under ett och ett halvt sekel, framstår storhetstiden för det socialdemokratiska samhällsexperimentet mellan 1960- och 1980-talen som en historisk parentes. Lyckligtvis.