Centerns öppna valprocess har tagit väljare och media med storm. För att hitta en motsvarighet till hur partiet hanterar konkurrensen om partiledarposten får man gå utanför landets gränser. Historiskt.
Men öppenheten är inte bara värdefull för väljarna eller för media som bevakar samhällsdebatten. Framför allt är den avgörande för partiet och kandidaterna själva, som får pröva att spela rollen som partiledare. Nu är Annie Johansson, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson redan etablerade personer i partiet med mer eller mindre hög igenkänningsfaktor och vana att representera partiet. Men det är en sak att vara minister eller riksdagsledamot – en annan att axla partiets allra viktigaste position. Nu får de träda ut på scenen och pröva hur de fungerar i rampljuset.
Att applådera Centerns öppenhet räcker dock inte. Den måste också tas tillvara.
Centern har länge dragits med en otydlig profil (Novus opinion gjorde förra året en undersökning som visade att Centern var det parti, av alla riksdagspartier, som ansågs mest otydligt hos väljarna). Redan inför valet 1998 kunde få väljare identifiera en enda centerpartistisk profilfråga.
Partiet har flera konfliktytor som gör det svårt att tydligt fastslå vilken framtid som väntar dem. Miljöpolitik/kärnkraftsfrågan, landsbygd/stad och vänster/höger, för att nämna några stora skiljelinjer. Men det tycks ändå som att de tre kandidaterna låter sig placeras något så när på olika delar av den politiska skalan.
Annie Johansson verkar vara den som har mest av en högerprofil, Anders W Jonsson befinner sig ”något till höger” medan Anna-Karin Hatt är allra otydligast.
Hatt anlade det breda perspektivet när hon under förra veckan formulerade visionerna på DN debatt (21/7) ”Uppgiften nu är att förtydliga Centerpartiet i Alliansen, och att bli den tydligaste förnyande kraften i regeringssamarbetet.” Samtidigt pekade hon på en socialliberal värdegrund och ambitionen att ”bredda partiet till ett allmänborgerligt parti”. Alltså: partiet ska bli Alliansens mest förnyande parti samtidigt som det ska vara socialliberalt i många frågor samtidigt som det ska vara allmänborgerligt. Det är ingen vild gissning att hon vill hålla dörrarna öppna mot både höger- och vänstersamarbete så länge det bara går.
Med en så tilltaget inkluderande vision ter sig nästan det gröna alternativet på andra sidan rege-ringsgränsen tydligare. Vad är det egentligen Centern vill erbjuda Alliansen som inte Miljöpartiet lika gärna skulle kunna ge?
Centern står vid ett vägskäl och det finns ingen anledning att spela på den otydlighet som redan har kostat partiet tillräckligt. Den kandidat som vågar bryta trenden med catch-all-retorik är antagligen också den som har störst möjlighet att vända partiets utveckling.
