Efter veckans budgetpresentation har biståndsminister Gunilla Carlsson fått kritik för att alltmer av budgeten går till annat än bistånd. Fallet Kambodja väcker frågan om vad våra skattepengar som går till fattiga länder faktiskt används till.

Bilden ovan föreställer Sveriges Kambodjaambassadör, Anne Höglund, då hon undertecknar ett nytt ramavtal för biståndet. Vi ska bidra med 400 miljoner kronor under en tvårårsperiod.

Kambodja företräddes av finansminister Keat Chhon, som syns på bilden. Som minister under Pol Pot tillhörde han toppen under röda khmerernas folkmord, och flera andra ministrar (inklusive premiärministern) har liknande bakgrund.

I Kambodja tillåts ingen verklig opposition. Endast engelskspråkiga medier är fria – de flesta kambodjaner förstår ändå inte engelska. Medier som rapporterar på majoritetsspråket khmer tvingas till kraftig självcensur. Journalister lever farligt och flera har mördats.

Redan 2004 beräknade en rapport från den amerikanska biståndsmyndigheten att omkring hälften av statsbudgeten årligen försvinner i korruption. Först år 2010 antogs en lag mot korruption, men många anser att den är tandlös.

Det finns alltså många skäl att hjälpa Kambodja. Inte minst NGO:er som företräder medborgare mot statens övergrepp gör nytta. Sverige finansierar även sådana, men till stor del arbetar vi med den kambodjanska staten. Vi har begränsad insyn i vad pengarna används till – ett utkast till biståndspolitisk rapport till UD slår fast att det inte är möjligt att ”direkt följa upp biståndets användning.”

Enligt Sidas årsplan för 2012 kan man komma att stödja Kambodjas ”Human Rights Commission”. Namnet bedrar. Ordföranden Om Yentieng står nära diktatorn Hun Sen. Senast förra året beordrade Om Yentieng att material skulle beslagtas från journalister som ställt frågor om ett attentat mot en oppositionspolitiker 1997, då 16 personer dog. För att nämna ett exempel.

Förra året begärde finansminister Keat, mannen på bilden, att två NGO:er skulle tystas då de uppmärksammat hur lokalbefolkning vräkts utan kompensation vid ett järnvägsbygge finansierat av utvecklingsbanken ADB. Sverige kanaliserar pengar till Kambodja bland annat via ADB.

Sedan 1996 har Sverige varit en stor givare till ett projekt för demokrati och decentralisering i samarbete med den kambodjanska staten. Resultaten har varit blandade, men grundfrågan är hur demokrati långsiktigt kan arbetas fram i samarbete med en maktfullkomlig statsapparat. Då demokratiskt inflytande ökar måste diktaturens minska.

Trots nästan 20 år av svenskt stöd till lokaldemokrati i Kambodja ligger 1592 av 1633 kommuner under statspartiets kontroll. Detta är en regim helt utan intresse av demokratisering. Ändå är den Sveriges motpart. UD konstaterar återkommande att den demokratiska utvecklingen i Kambodja gått bakåt under de senaste åren, trots allt stöd. Varför drar man inte slutsatsen att strategierna måste ändras?

Biståndsministern har gjort sig känd för en tuff och resultatinriktad linje. Den måste gälla fullt ut.