Förra helgen tog Storbritanniens premiärminister David Cameron avstånd från ”statlig multikulturalism” och förespråkade istället en ”liberalism med muskler” för att lösa problemen med segregation och terrorism. Formuleringarna kändes igen från den tyska förbundskanslern Angela Merkels tal i höstas om att multikulturalismen ”naturligtvis” hade misslyckats.
Ser vi därmed en ny trend i europeisk politik? Nej, snarare markerar Camerons och Merkels tal den definitiva slutpunkten efter en längre tids uppgörelse med multikulturalismen.
Som politisk filosofi har inte multikulturalismen varit på modet sedan 1990-talet. Den akademiska debatten punkterades i början av 2000-talet av den brittiske liberale filosofen Brian Barry som i sin bok Culture and Equality gjorde processen kort med de mest namnkunniga multikulturella ideologerna. Lagar är antingen rättfärdiga och bör i så fall omfatta alla medborgare eller orättfärdiga och bör i så fall avskaffas helt, hävdade Barry i vad som blev de sista kloka orden i den debatten.
I lagstiftning förverkligades aldrig de multikulturella idealen i den utsträckning som dess förespråkare önskade eller dess kritiker befarade. Diverse urvattnade identitetspolitiska inslag till trots har normen om universella individuella rättigheter aldrig på allvar utmanats.
Inte heller i opinionen lyckades idéer om särbehandling eller ömsesidig anpassning få fäste. I Sverige visar återkommande mätningar att drygt 80 procent av befolkningen anser att det är invandrarna som ska anpassa sig till majoritetssamhällets normer.
Det är förvisso sant att myndighetsutövare som följd av en grumlig förståelse av tolerans ibland sett mellan fingrarna när övergrepp har begåtts inom minoritetsgrupper. Det är också sant att somliga politiker i känsliga lägen valt relativismen som retorisk nödutgång och ursäktat allt från hedersmord till terrorism och antisemitism. Men därmed inte sagt att det går att urskilja någon metod i galenskapen.
Mot bakgrund av multikulturalismens magra meritlista kan den upphetsade kritiken förefalla svårbegriplig. Tilltron till effekterna av multikulturalismens avskaffande synes orealistiska.
Cameron och Merkel vill istället se en förstärkt samhällsgemenskap. Från en politik som splittrar till en politik som enar. Med ökad integration menar de att invandrare ska anpassa sig till en nationell brittisk respektive tysk identitet vars konturer måste bli tydligare. Det handlar om språk, symboler och inte minst värderingar. Retorik har redan omsatts i praktisk politik i länder som Nederländerna, Danmark och Frankrike.
Återkomsten för assimilationsidealet i europeisk politik kan och bör kritiseras utan att reduceras till en simpel fråga om eftergifter för främlingsfientliga krav. I botten ligger två enkla frågor som politiker i alla läger nu bör avkrävas svar på: Behöver vi verkligen bli mer lika? Vad bör vi i så fall enas kring?
Andreas Johansson Heinö är statsvetare vid Göteborgs universitet. andreas.johansson.heino@gmail.com
