Inga stora politiska beslut. Inga kostnader för det allmänna. En dos sunt förnuft och en gnutta inlevelseförmåga är vad som behövs för att Olssons dröm ska gå i uppfyllelse efter ett halvt livs väntan.

Från första stund var makarnas plan att den 7 000 kvm stora fastigheten skulle delas. Ja, så att barnen kunde få var sin markbit att bygga sommarhus på. Fritidshuset med tillhörande förrådsbyggnad som ingick när familjen 1970 köpte stället växte man snart ur. Vad som sedan händer är ett skolexempel på hur det kan gå i Kafkaland.

Enligt den 52 år gamla detaljplanen ska Olssons fastighet vid Ölands nordöstra strand användas för barnkoloniändamål. För så var det när Röda Korskretsen av Emmaboda kommun en gång i tiden ägde marken. Men i stället sålde kommunen tomten till en fru i Borgholm som 1962 beviljas tillstånd att bygga ett fritidshus. Åtta år senare köper familjen Olsson fastigheten Munketorp Södra 1:17.

Ett kvartssekel senare och metervis med skriftväxling har ingenting hänt. Men skam den som ger sig. I en skrivelse till landshövdingen i Kalmar undrar Olsson om fastigheten verkligen bara får användas för barnkoloniändamål. Familjen bor ju faktiskt där om somrarna. Länsstyrelsen svarar att detta är en sak för Borgholms kommun. Men visst, Olsson har laglig rätt att fortsätta använda fastigheten för bostadsändamål. Dispensen från byggförbudet som den förra ägaren fick gäller för alltid för de två byggnader som då uppfördes.

Om Olsson däremot vill bygga ett nytt fritidshus, något som familjen vid det här laget alltså har försökt att få göra i ungefär 20 år, ja, då krävs det en planändring. Det spelar ingen roll att planen sedan länge är överspelad då byggförbudet har fallit bort i och med att Emmaboda kommun lade ner barnkoloniprojektet innan det ens hann påbörjas.

Tio år senare skriver vi 2004. Hos Miljö- och byggnadsnämnden i Borgholm ligger ännu en ansökan från Olsson. Familjen vill fortfarande bygga två mindre fritidshus på sin tomt.

Då skiftar nämnden spöklikt sceneri i processen. Plötsligt är det inte längre barnkoloniändamålet som är problemet. Nu har det i stället förts in en vägfråga i ärendet. Enligt nämnden har frågan om Olsson ska få bygga därmed ”förlorat sin aktualitet”. Raskt försvinner Olssons byggärende in i det större planärendet om vägen.

Kommunen skriver att det står Olsson fritt att klaga. Men gör han det innebär det ”att de små resurser som står till förfogande för planarbete kommer att belastas med handläggning av klagomål”. Det underliggande hotet kan knappast missförstås.

Jag ringer länsarkitekten Lennart Weiman på Länsstyrelsen i Kalmar. Han säger att det är en baggis att ändra ”barnkoloniändamålet” i Olssons detaljplan till bostadsdito. Grannarna måste förstås få en syl i vädret, fast skulle två stugor till på tomten vara värre än en hel barnkoloni?

–Det är kommunen som har ”planmonopolet”, avslutar Weiman och hänvisar till en planingenjör Thomas Jonsson som ska vara väl insatt i ärendet.

Sagt och gjort, jag ringer Jonsson. På frågan om varför inget har hänt svarar han:

–Det har tillkommit ett planärende (vägen alltså, min anmärkning), och sedan har Borgholms kommun inte prioriterat Olssons fall.

Nej, just det. Makarna Olsson är idag 80 år, deras fyra barn är i åldrarna 42–59. Nio barnbarn och två barnbarnsbarn har det blivit. Efter 40 år har deras sommarparadis med en tomt stor som två fotbollsplaner fortfarande inte mer än sex sängplatser.