Är världens optimism kring Burma överdriven? Många positiva steg har tagits, men orosmolnen kastar fortfarande mörka skuggor över landet.

När regimen bytte militära kläder mot civila och öppnade för ”demokratiska” förändringar år 2010 var omvärlden snabb att belöna. USA:s utrikesminister Hillary Clinton välkomnade landet in i värmen genom ett besök i december förra året. EU och Australien har lyft större delarna av sina tidigare sanktioner, och i maj i år lyfte också USA de flesta hindren för amerikanska investeringar.

Få tycks ha stannat upp och ställt sig frågan varför en diktaturregim plötsligt självmant skulle börja dela med sig till folket av sin makt. Så brukar diktaturer sällan göra. Och det är egentligen inte heller vad den burmesiska regimen har gjort – däremot har den lyckats få det att se ut som det.

Landets konstitution garanterar fortfarande militären kontroll över alla större politiska beslut. Ett stort antal demokratiaktivister sitter fortfarande fängslade för sina åsikter, men genom det mediala strålkastarljus som omgett den frisläppte Aung San Suu-kyi har regimen ändå lyckats skapa en bild av att man blivit tillåtande mot oliktänkande.

Rapporterna om fortsatta militärövergrepp mot Burmas minoritetsgrupper oroar också. Stora delar av dem lever i de naturresursrika områden som väntas bli aktuella för exploatering vid utländska investeringar i landet. Många befarar därför att övergreppen kommer att öka i takt med investeringarna. I praktiken råder fortfarande total laglöshet, och många med täta band till militären väntas tjäna stora pengar på utlandets investeringar. Varför skulle då Burmas regim eller de utländska företagen hålla tillbaka, nu när det är fritt fram?

Ansvaret faller på de utländska företagen, däribland svenska. De måste hålla tillbaka tills regimen visar sig verkligt beredd att göra bestående förändringar. Det har ännu inte skett.