Maktens dilemma är att det ofta är de minst lämpade som mest vill ha den. Demokratin ställer därför höga krav på självsanering, på såväl partierna som på deras företrädare.

På sin blogg skriver Johanna Graf, socialdemokratiskt oppositionsråd i Solna, att hon nu lämnar sin post. Det beror varken på partiets kris eller på erbjudande om annat jobb. Skälet, skriver Graf, är helt enkelt att hon har suttit i åtta år.

Hon är kritisk mot dem som sitter i decennier på samma post, på dem som ”kallar sig livsmedelsarbetare för att de jobbade i en affär sommarlovet 1986”. Genom att lämna politiken vill Graf ”bryta innanförskapet”. Det är en klok formulering.

Samtidigt, i den socialdemokratiska partiledningen, diskuteras nu huruvida gruppledaren i riksdagen Carina Moberg och den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich borde få extra lön från partiet. Trots att de redan har betalt av riksdagen för sitt arbete. Sedan tidigare uppbär Håkan Juholt dubbla arvoden, liksom kollegan Annie Lööf (C). Problemet är inte främst pengarna, utan att de uppenbarligen betraktar politiken som ett yrke snarare än ett förtroendeuppdrag.

Under ett par år arbetade även jag med politik på heltid. Jag minns hur lätt det var att börja tala om partiet som ”vi”, och hur svårt det sedan var att börja säga ”det”. Kårandan är stark, och kräver inte sällan större lojalitet med partiet än med väljarna.

För den som, i likhet med många toppolitiker, aldrig har arbetat med något annat riskerar partiet att bli den främsta lojaliteten. Fler politiker borde därför bryta innanförskapet, åtminstone tillfälligt.

Vad Johanna Graf ska göra nu? Den skepparutbildade socialdemokraten har tagit hyra som jungman och mönstrar på om två veckor. Jag önskar henne god seglats och många friska fläktar bortom partipolitikens hägn.