Den första december 2009 var ingen vidare dag. Inte nog med att FRA-kablarna kopplades in. Lissabonfördraget trädde i kraft också.
Själv hade jag hoppats på ett litet adventsljus i form av enighet kring patientrörlighetsdirektivet. Men när klockan närmade sig fyra på eftermiddagen och det fortfarande inte hade hörts ett knyst från socialministermötet i Bryssel började jag oroa mig. Besked och presskonferens hade aviserats till 13:00 och utdragna förhandlingar brukar inte vara ett särskilt gott tecken.
Redan oenigheten under de informella ministermötena i Jönköping i somras gav anledning att oroa sig. Alltför många länder har en protektionistisk inställning till det här med patienträttigheter över Europas gränser. Detta har varit tydligt ända sedan arbetet med patientrörlighetsdirektivet drog igång. Ständiga förhalanden och obstruktioner har varit processens signum. Många politiker, inte minst på vänsterflanken, har varit oerhört skeptiska till att ge EU-medborgarna rätten att söka vård inom hela EU. Det är inte utan att man misstänker att förklaringen till all denna skepsis är att politiker helst vill kunna hävda att just deras land har ”världens bästa vård”. Sådana påståenden blir förstås svårare att häva ur sig om väljarna faktiskt nyttjar vårdtjänster på andra håll.
Strax före fem visade det sig att oron var befogad. Tråkigt nog lyckades inte det svenska ordförandeskapet ro en politisk överenskommelse i land. Motståndet från den blockerande majoriteten blev för hårt och inga kompromisser gick att nå. Nu får vi finna oss i ytterligare år av stelbenta och snåriga regelverk baserade på tolkningar av EG-domstolens domslut. De motsträviga ministrarna har valt patientorörlighet framför fri rörlighet.
Utan överenskommelse blir det förstås inte någon andra läsning i Europaparlamentet heller. Hela projektet hamnar nu i malpåse – och stannar där en bra stund. Risken är överhängande att patientrörligheten nu läggs på hyllan så länge att en återuppväckt process i princip blir detsamma som att börja om. Efter Sverige tar Spanien över ordförandeskapet i EU. Just Spanien har varit en av patientrörlighetens mest hårdnackade motståndare och de kommer definitivt inte driva frågan när det blir deras tur. Därefter tar Belgien över ansvaret och efter belgarna är det dags för Ungern. Belgarna är förvisso lite mer positiva, men långtifrån lika entusiastiska som den svenska borgerligheten har varit. Givet misslyckandet igår lär frågan heller inte vara attraktiv för något ordförandeland. Man vill ju lyckas med sitt halvår.
Det är på dagar som igår man stilla frågar sig vad EU egentligen ska vara bra för. Nån patientrörlighet fick vi inte. Däremot lyckades ministrarna enas om att uppmana alla medlemsstater att ”implementera de goda tillvägagångssätt som presenterats i EU:s alkoholstrategi”.
Wow och jippi. Jag formligen hoppar av förtjusning...
Nej. Första december 2009 var ingen vidare dag. Triss i dåligheter.
