Jag läser om Anders, som misshandlades av sin före detta pojkvän, och om Karin, som blev våldtagen av en vän. Två brottsoffer vars brottsutredningar lades ner. Båda fallen beskrivs i en liten bok som heter Vanmakt – om brottsutredningar och de drabbades utsatthet, utgiven i år av Stiftelsen Tryggare Sverige.
Det är upprörande läsning. Förutom offrens egna beskrivningar får vi följa de beslut och överväganden hos polisassistenter, stationsbefäl och förundersökningsledare som slutligen leder fram till att utredningarna läggs ner. Reella möjligheter att fälla förövare förbigås. Förfärande mycket verkar gå på rutin. Det brukar inte gå att lösa, det brukar inte bli något åtal. Ingen idé att försöka. Det blir bara dyrt...
Den som har råkat ut för ett inbrott vet att här är rutinen än mer påtaglig. Känslan liknar mer en kontakt med Centrala Studiestödsnämnden än med rättsväsendet. Rånad? Fyll i vårt webbformulär. Var god ange rätt brottskod – ärendet går direkt till vår automatiska inscanningscentral i Skellefteå... Ibland undrar man om något mänskligt öga ens är i närheten av de här fallen längre. Samhället verkar inte anse det lönt att slösa mankraft på inbrott.
Ekot rapporterade igår om det förslag som riksåklagaren just nu behandlar och som syftar till att ändra åklagarnas organisation. Tanken med förslaget är att koncentrera hanteringen av vardagsbrott, som till exempel misshandel, stölder och olovliga körningar, till blott tre orter – Stockholm, Göteborg och Malmö.
Det är emellertid inget populärt förslag. Många åklagare är kritiska. Riksåklagaren Anders Perklev säger i Ekot att tanken är att de så kallade mängdbrotten ska hanteras mer kostnadseffektivt, till förmån för andra brott som kräver mer resurser.
Jo, kostnadseffektivitet är väl bra. Men på bekostnad av vad? Ju längre bort från människor brottshanteringen flyttas, desto starkare blir känslan av att samhället sedan länge har gett upp kampen mot brott. Det är fel väg att gå. I Ekot kritiserar Karlskronas chefsåklagare förslaget och sätter huvudet på spiken:
– Vi får ju inte glömma heller att den här typen av mål, även om de är mängdmål för oss och för polisen, så för den människan som är drabbad så är det kanske den enda gången i livet som de är i en domstol, och det ska inte hanteras styvmoderligt.
Nej, det ska det inte. För den som ägnar varje dag åt brottshantering kanske misshandel och stölder framstår som vardag. Men för brottsoffren är det inte så. Att då få sin upplevelse lagd på ett löpande band som mynnar ut de likgiltigt malande kvarnar som kallas byråkrati är kränkande.
Anders och Karins respektive upplevelser utmynnade som sagt i nedlagda förundersökningar. Deras respektive fall redovisas i Brå:s statistik som ”uppklarade brott”.
