"Var femte invandrare från Irak och Somalia tagna för brott". Det basuneras ut i Dagbladet, en av Norges stora dagstidningar (17/6). Statistisk sentralbyrå, norsk motsvarighet till SCB, har för första gången gjort en ordentlig sammanställning av brottsstatistik fördelat på härkomst, och det blir en del rubriker.

Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Norge är inte främmande för frågan om ursprung och brott. Oslopolisen har i flera år presenterat våldtäktsstatistik på det sättet – och funnit att samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren har begåtts av invandrare – men den nya studien täcker alltså alla registrerade brott begångna av boende i hela Norge under flera år. Resultatet väger med andra ord tungt, och är inte avhängigt några enskilda brottstillfällen eller personer. Vad exempelvis "var femte" betyder i faktiska tal kan man få en uppfattning om när man betänker att det i Norge bor runt 17000 somalier och 19000 irakier. Egendomsbrott och våldsbrott är de kategorier där skillnaderna är störst mellan invandrare och norskättade. Andelen straffade är 2,3 gånger så stor i stöldbrotten (18,7 mot 8,4 per 1000 invånare) och 2,1 gånger så stor i våldsbrotten (9,5 mot 4,5).

Vare sig sysselsättning eller bostadsförhållanden tillmäts någon större förklaringskraft av rapporten. Om man däremot tar hänsyn till kön och ålder – invandrare är i hög grad unga män, precis som gärningsmän ofta är – förklaras mellan 20 och 45 procent av överrepresentationen. Andra förklaringar försöker sig rapportförfattarna inte på. Men materialet är rikt, och väcker många frågor. En vanlig föreställning – att trauman från inbördeskrig skapar laglöshet – tycks motsägas av resultaten. Invandrare från Somalia är i betydligt högre grad registrerade för brott än de lika krigsdrabbade invandrarna från Sri Lanka (9,7 procent), för att ta ett exempel. Det visar sig därmed att Norge har ungefär samma problembild som Sverige. Brottsförebyggande rådets två utredningar (1996:2 samt 2005:17) om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet har gett liknande, för att inte säga värre, resultat. I den tidigare rapporten hade exempelvis 26,9 procent av invandrarna från Nordafrika varit skäligen misstänkta för brott under mätperioden, och i den senare mättes motsvarande till 24,1 procent.

I Sverige kan man snarare göra rubriker på "var fjärde" än på "var femte", med andra ord.

Den senaste svenska mätningen gav vid handen att överrepresentationen i registrerad brottslighet för utrikes födda var 2,5. Ännu högre när det gäller grövre brott: överrepresentationen var 4,2 i kategorin dödligt våld och försök till mord och dråp, samt 5,0 vad gäller våldtäkt och försök till våldtäkt. Sett till antalet brott, i samtliga kategorier, som begicks under mätperioden stod utrikes födda och barn till utrikes födda för sammanlagt 40 procent, enligt Brå. Kunskapsläget är därmed tämligen gott. Det svåra är för politikerna att veta hur man ska agera utifrån kunskapen. Vad som kan se ut som enkla lösningar blir ofta mycket komplicerade när de ska omvandlas till konkret handling.

En första tanke kan, för att nu bara ta något ur luften, vara att utvisa alla kriminella invandrare. Utvisning ses dock i många fall som omöjligt – situationen i exempelvis Somalia eller Irak anses vara för kaotisk. I Danmark är förslaget på väg att bli verklighet, men regeringen får nog räkna med att bli grundligt kritiserad för att eventuellt ha brutit mot internationella konventioner. Och då har regeringen ändå undantagit uppenbart tvivelaktiga utvisningsfall. En annan tanke kanske är att dra ner på flyktinginvandringen, som ju i hög grad präglas av oordnade förhållanden. Även där anser sig dock regeringar vara förbundna av internationella överenskommelser. Men även om man lyckades omtolka innebörden av överenskommelserna, så är det inte säkert att neddragningarna skulle träffa rätt. Det är stor skillnad mellan flyktingar från Burma och från Afghanistan, till exempel. En tredje omedelbar tanke, förstås, berör integrationspolitik. Hjälp till jobb och drägliga bostadsförhållanden kanske kan lösa problemet?

Att döma av den norska utredningen hjälper inte det mer än marginellt. Det finns alltså få lätta svar, och dessutom kan priset vara högt för den politiker som väljer att komma med förslag (i Sverige blev exempelvis tidigare riksdagsledamoten Mauricio Rojas mer eller mindre mobbad), varför det tycks ta tid att skrida till verket. Väljarna ser dock inte ut att vilja vänta på att de ledande partierna löser upp knutarna. I allt högre grad röstar man på partier som sätter invandringsfrågorna främst, och som i kraft av oppositionsställning sällan behöver bry sig om deras enkla lösningar är genomförbara eller inte.

Det kan leda till skada. Det bästa vore om de ledande partierna tog väljarnas oro på större allvar. Om inte brottsligheten i sig är nog för att få igång politikerna, hur konstigt det än kan låta, borde väl åtminstone fruktan för politisk turbulens vara det?