Imorgon avslutas rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik. De sista veckorna har det varit stort fokus på de psykiatriska bedömningarna. Är Breivik tillräckligt frisk för att hållas ansvarig för sina gärningar och dömas till straff? Eller är han otillräknelig och bör underkastas vård?
Det är en grundläggande klassisk rättsprincip: Bara den som är tillräknelig ska kunna dömas till ansvar.
Småbarn, djur eller maskiner döms inte till fängelsestraff. Av samma anledning ska inte heller allvarligt psykiskt sjuka, gravt förståndshandikappade eller dementa åldringar straffas. De är helt enkelt inte tillräkneliga.
I Sverige avskaffades dock denna princip 1965, när Brottsbalken ersatte 1864 års strafflag. Något som gjorde och fortfarande gör Sverige nästintill unikt i västvärlden.
I andra länder som saknar krav på tillräknelighet handlar det ofta om en rimlig vedergällning som övergått i barbarisk hämndlystnad. I vårt fall handlar det däremot om en ideologisk människosyn.
I den socialistiska utopin bakar människor bröd åt varandra utan något vinstintresse. Människan kan således inte först förväntas att osjälviskt baka bröd åt sina medmänniskor och sedan stjäla från dem för egen vinning. Brott anses istället vara en konsekvens av omständigheter som styr beteendet fel, och brottslingen behöver därmed hjälp snarare än straff.
Det var också under det röda 60-talet som kravet på tillräknelighet avskaffades i Sverige. Alla som begick brott – psykiskt sjuka eller ej – skulle dömas av domstol till mer eller mindre vård: rättspsykiatri eller kriminalvård.
Sedan dess har straffrätten successivt återställts, men kravet på tillräknelighet – som tydligt skiljer på straffansvar och vårdbehov – saknas fortfarande.
I Psykiatrilagsutredningens betänkande, som presenterades tidigare i våras, föreslogs det dock att kravet ska återinföras. Det skulle innebära regler som är mer lika övriga västvärldens, liksom den klassiska straffrätt som även gällde i Sverige innan den blåstes bort av radikala vänstervindar.
Psykiskt sjuka kan vara tillräkneliga och ska i så fall dömas till straff. Det är fullt rimligt och föreslås i utredningen. Allvarligt psykiskt sjuka som inte är tillräkneliga ska däremot inte hållas ansvariga för sina gärningar och inte dömas för brott.
Det motsäger inte att de ändå kan underkastas tvångsvård. Men det är stor skillnad på att tvingas till vård som konsekvens av brott och på grund av sjukdom.
Utredningen är nu ute på remissrunda. Det är angeläget att regeringen därefter går vidare med saken, för ett mer logiskt system.
Fallet Breivik och vårt grannlands nationella trauma påminner om vikten av en tydlig och begriplig rättvisa.








