Vi har inte tillräcklig bredd i spetsen, som Krantz uttryckte det på pressträffen; Sverige behöver- fler forskare i det internationella toppskiktet.
Elitsatsningar har blivit ett känne-tecken för Folkpartiets -utbildningspolitik, men det som är glädjande i rapportens ansats är att satsningar av ett slag inte görs i motsättning till ett annat. Elitforskningen sätts inte i motsatsställning till kvalitetssatsningar på bredden. Tvärtom är de senare en förutsättning för den förra. Detta är en stor -förändring mot den ensidighet som ofta präglat utbildnings-politiken -under tidigare regeringar.
Som motsättningen mellan små och stora lärosäten. Båda -typer har en viktig roll att spela, men på olika sätt, betonade Harriet Wallberg-Henriksson, rektor vid Karolinska Institutet och en av författarna till rapporten- som är ett inspel till den forskningsproposition som ska läggas fram 2012.
På ett liknande sätt finns visserligen de senaste decenniernas -fokus på nytta och arbetsmarknadens behov inom utbildnings-politiken kvar. Kopplingen mellan lärosäten och näringslivet ska stärkas. Forskningsresultat ska i större utsträckning omsättas i innovationer. Ett ökat fokus ska läggas på forskningsresultatens användning i samhället. Fler ska fås att studera teknik och naturvetenskap.
I det globaliseringsperspektiv som har blivit den självklara -utgångspunkten för varje utbildnings- och forskningspolitisk -diskussion under 2000-talet är det inte orimliga utgångspunkter-. Risken är förstås att forskning där det är svårare att se den -direkta nyttan får problem att motivera sitt värde.
Men rapporten rymmer också formuleringar som ”ökad autonomi” för lärosäten och värdet av universitet och högskolor som en ”arena för kritisk debatt och -reflektion” i ett upplyst samhälle. ”Kunskap är viktigt också för sin egen skull”, slår Krantz fast i -förordet. Det är bra att detta återigen är en central utgångspunkt i forskningspolitiken, även om den inte kan vägas och mätas alldeles enkelt.
I diskussionen kring kvalitet i forskning och utbildning pekar rapporten på behovet av olika kvalitetsmått. I vilken utsträckning publicerad forskning citeras av andra kan vara ett sätt att mäta dess kvalitet, men inte det enda.
Framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap där forskningen kan röra mer lokala förhållanden behöver ett dåligt -internationellt genomslag inte vara ett tecken på dålig kvalitet.
Men kan man satsa på allt? Går det att få både bredd och spets, både humaniora och -teknik, både nytta och forskning för dess egen skull?
Till stor del är det förstås en kostnads-fråga och rapporten nämner inga siffror. Däremot en hel del goda förslag som avdragsrätt för donationer till forskning, skatterabatt för forskning och utveckling och ett riskkapitalavdrag.
Det skulle kunna stärka forskningsinstitutionernas ekonomi. Dessutom skulle det bidra till att öka lärosätenas självständighet och förbättra deras relationer till det övriga samhället.
