Kvinnor som kommer in akut med svårtolkade symtom skickas hem med läkarens rekommendation att stoppa i sig några Alvedon. Medan män med bröstsmärtor rullas in för hjärt- och kärlröntgen, och överlever.

Vem blir inte topp tunnor rasande om svensk sjukvård 2008 är så genuint ojämställd i behandlingen av kvinnor och män?

Där har vi nog också förklaringen till varför inte ens socialdemokraternas argaste sjukvårdspolitiker Ylva Johansson har kommit sig för att bråka med Solveig Ternström. Mig veterligen har ingen kritiserat SVT:s nya dramaserie Om ett hjärta.

Det politiska motståndarlägret höjde inte ens rösten när centerpartister med Ternström i spetsen dagen efter seriens premiär kallade till pressträff för att påpassligt lansera rapporten Kvinnors kranskärl är för små för instrumentet vi ska använda.

Så vitt jag vet har ingen heller grumsat om att ­Solveig Ternström både ligger bakom serien och spelar huvudrollen som hjärt­läkaren Marianne. Men lite pikant är det förstås att Ternström inte bara är en skicklig skådespelare utan sedan valet 2006 också sitter i riksdagen för centerpartiet. ­Samtidigt som hennes tv-serie om kvinnohjärtan har goda utsikter att bli en valvinnarfråga 2010.

Å andra sidan har det enligt seriens projektledare gått fyra–fem år sedan Ternström dök upp på SVT för att sälja in sin programidé. Inspirationen hade hon fått av Alexandra Charles 1,6-miljonersklubben, och SVT nappade som sagt på förslaget.

Första avsnittet sågs av 1,5 miljoner tittare berättar en sprudlande glad Ternström i Nya Wermlands-­Tidningen (1/2). Inte konstigt alltså att allians­kvinnorna i riksdagen firade med rosa champagne och snittar.

Och jag är inte kvinnan som tänker avfärda kvällens avsnitt som genustrams (SVT1, 20.30). Visst finns där en och annan övertydlig släng åt manssamhället, men utan att avslöja för mycket visar kvällens del 2 också att det har hänt en hel del ­positivt inom sjukvårdens behandling av kvinnor.

Själv diabetiker sedan länge med regelbundna ­läkarkontakter har jag aldrig upplevt att jag har fått sämre vård eller medicinering än manliga diabetiker. Jag kan inte klaga på Södersjukhusets akutmottagning när jag kom in med stickningar i armen och tryck över bröstet. Karin Thunberg berättade om en snarlik situation i sin krönika i lördags, och precis som hon misstänker jag att jag snarare positivt ­särbehandlades och fick gå före i kön. Något som i efterhand kan ge vem som helst skuldkänslor.

Men självklart är det uppåt väggarna om det ­stämmer att läkare schablonmässigt utgår från att kvinnor har lägre smärttröskel än män och därför ordineras mer smärtstillande medicin. Och stämmer det att manliga hjärtpatienter får nyare och ­dyrare medicin än sina olyckssystrar, då måste den dum­heten genast rättas till. Detsamma om det stämmer, som centerpartisterna skriver i sin rapport, att fler kvinnor än män får vänta längre än sex månader på gråstarrsoperation. Att fler män än kvinnor får vård vid särskilda strokeenheter när de har drabbats av stroke. För att ta några exempel.

Precis som på andra samhällsområden där män och kvinnor har behandlats olika utan att det har funnits saklig grund måste även läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal genom forskning och träning ständigt göras uppmärksamma på om och när könsorättvisor förekommer inom vården.