Igår sommartalade Mona Sahlin på Marcusplatsen, men hon är bara tvåa på bollen. Själv höll jag låda på Marcusplatsen för flera veckor sedan. I mitt fall handlade det dock inte om ytan vid Dieselverkstaden i Nacka utan om piazzan framför den stora basilikan i Venedig, det torg som enligt Napoleon förtjänade att kallas ”Europas vackraste vardagsrum”.

I gengäld begränsade sig min publik till tre personer: en tålmodig fru och två utmattade barn. Ögonen på de små gick i kors av värmen och trängseln, och jag fick inte det där hundraprocentiga gensvaret ens när jag orerade om det bevingade lejonet, S:t Teodor och krokodilen på kolumnerna utanför Dogepalatset. Det tog sig först när vi så småningom kom fram till skugga och lunch på en av restaurangerna vid Zatteres kajer. Där doftade saltvatten och kryddor och flytetyg av alla slag klöv solglittret ute på den breda Giudeccakanalen.

Min verkliga högtidsstund kom samma kväll, när vi tog vaporetton hem längs Canal Grande. Den värsta hettan hade lagt sig, människoskarorna hade tunnats ut, och det fanns plats för syster och bror att stå bredvid varandra vid relingen i nya, Ferrariröda t-shirts och ta in atmosfären. Mörkret sänkte sig, de tunga palatsen stod outgrundliga, det dånade i bussbåtens motorer vid varje stopp och start – och ett par pigga råttor satte pricken över i.

I år reste vi söderut i bil för första gången sedan barnen kom – i syfte att ha det ledigt och skönt, naturligtvis, men också för att väcka insikt om att kontinenten är något mer än en överflygningszon. Med facit i hand får man konstatera att kontinenten blev väl mycket genomkörningszon i stället – det blev många timmar i plåtfloden på autobahn – men då i kvällsmörkret på vaporetton var en av stunderna när jag kände att vi hittat rätt. Då framträdde Europa som fantasieggande berättelse och mysterium.

När Berlinmuren nyss hade fallit och det otänkbara – Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen – började bli tänkbart, hade jag under några intensiva år i arbetsuppgift att stimulera inte minst ungdomars nyfikenhet och aptit på Europa. Mångfalden i enheten var ett av våra viktigaste teman.

Pass på Europa! hette en liten bok som var till för dem som just köpt Interrailkort. Pass på! Nu när Europa kommer i blickfånget, efter flera decennier i ögonvrån, missa då inte att det är så mycket större än EG-samarbetets regelverk och formella institutioner. Missa inte Europa som palett av kulturer, regioner och temperament.

Efter snart femton års svenskt EU-medlemskap och mitt i Sveriges ordförandeskapshalvår kan jag paradoxalt nog tycka att det perspektivet har tappats bort. Återigen illustreras ofta ”Europa” med bilder av EU-organens skrytbyggen eller av byråkrater och politiker som släpar pärmar mellan Bryssel och Strasbourg. Kultur reduceras till maktspel och teknokrati.

Då är en rundresa bra för synen. EU tonar bort och Europa tar plats på scen. Man blir påmind och upptäcker nytt: Att Köpenhamnsborna cyklar i svärmar men varken bär cykelhjälm eller trikåer. Att tyska rastplatstoaletter är välhållna som operationssalar jämfört med svenska sunkmuggar. Att vindkraftverken står rotor vid rotor på de vidsträckta fälten i Sachsen Anhalt. Att majsen växer hög i de österrikiska alpdalarna. Att vakthavande i Schwerins (fd DDR) polisdistrikt svarar artigt med vändande mejl halv nio en fredagskväll, när vi undrar om en borttappad kamera.

Några dagar tidigare hade vi inte kunnat se oss mätta på det kulturlandskap som adel, präster, borgare och bönder har åstadkommit i alpdalen som slingrar sig söderut från Brennerpasset. På sluttningarna grönskar vinet, på dalbotten står äppelträden på parad. När man har krånglat sig in i den sydtyrolska huvudstaden Bolzano hör man varannan mening uttalas på italienska, varannan på tyska. På en kvarterskrog serveras karljohansvamp med polenta och jag önskar att portionen aldrig ska ta slut.

Men så kommer man på en sak till. Första världskrigets italienska front gick genom bergen blott några mil från Bolzano. Där mejade unga italienare och österrikare ner varandra och kvävdes i lavinerna som artilleribeskjutningen utlöste. Bara för att man tjusas av ”Europa” ska man inte glömma vad EU-samarbetet har för bevekelsegrund och betyder. Europa och EU hör ihop och kan göra varandra bättre.

För ett tag sedan berättade en god vän att han efter flera års blankröstning hade kryssat Anna Maria Corazza Bildt i EU-valet. När jag undrade varför, sade han att ”det är ändå något särskilt med en person som går upp i toppfart så fort hon hör ordet Europa”. Jag hade just kommit tillbaka till Sverige, och jag förstår vad han menar.