Vem blir årets OS-drottning? Ännu är inget namn självklart, men en sak är säker: Det krävs resultat utöver det vanliga för den som vill göra Elizabeth II rangen stridig. Hon har firat diamantjubileum på tronen i år och var populär så det förslog redan före spelens invigningsceremoni, där hon till publikens förtjusning gjorde filmskådespelardebut i bästa James Bond-stil tillsammans med Daniel Craig.

I ett samtal dagen därpå sade hon: ”Alltsammans verkade gå bra i går kväll. Men jag såg inte min bit.” Då fick hon ett ”ni var briljant” till svar av kungen.

OS-kungen alltså. Och då talar jag varken om hertigen av Edinburgh eller om den polisongförsedde cykelfursten Bradley Wiggins, som mötte de skyhöga hemmaförväntningarna och vann tempoloppet, utan om den som verkligen har utnyttjat spelen som språngbräda för att nå högre höjder: Londons borgmästare Boris Johnson.

Boris – som alla säger till såväl Labours som David Camerons förtret – dyker upp överallt och ser till att få publicitet överallt. Boris uppmanar Vladimir Putin att ta på sig judodräkten och ställa upp i ett politiker-OS. Boris tar emot den olympiska elden från en 100-årig dam. Boris åker linbana med en Union Jack i varje hand och ropar på stege när han har blivit hängande tio meter över marken.

Boris kommenterar den brittiska truppens knackiga start med att det vore ohyfsat av värdlandet att roffa åt sig medaljerna själva, och när Mitt Romney (som rattade vinterspelen i Salt Lake City) kommer till stan och undrar hur det egentligen står till med förberedelserna vet borgmästaren hur han ska ge svar på tal. Vid en ceremoni i Hyde Park ropade han till den 60 000 personer starka publiken: ”Det finns en kille som heter Mitt Romney som vill veta om vi är redo… Are we ready? Yes we are!” Ingen missar de fräcka undertonerna i den servereturen och det slutade med att folkhavet skanderade ”Boris, Boris…!”

Vem minns i dag att det var Labour som regerade och Tony Blair som var premiärminister sommaren 2005 när London snuvade Paris på spelen? Och medan premiärminister David Cameron pressas av dåliga nyheter om ekonomin och fnurror på tråden i den liberalkonservativa koalitionen, förknippas Boris Johnson med glädje och fest.

Johnson är ingen politisk dununge. Han har suttit i parlamentet och varit talesman i konservativa skuggregeringar. Han har vunnit respektingivande segrar i två borgmästarval i det annars vänsterinriktade Storlondon, och han har skött sitt ämbete över förväntan. Ändå har han aldrig setts som en tänkbar toppfigur på det nationella planet. Han är yvig. Han har fasoner och affärer och hamnar ständigt i trubbel. Han är klyftig och festlig men mer snabb än omdömesgill i repliken och har fått be om offentlig ursäkt för sina uttalanden oräkneliga gånger.

Ändå har han seglat upp som tänkbar efterträdare till den prövade Cameron. När den inflytelserika sajten ConservativeHome nyligen frågade Torypartiets medlemmar vem de vill ha som ny partiledare den dag Cameron tackar för sig, fick Boris Johnson det starkaste stödet. När YouGov/TheSun frågade väljarna, visade det sig att Labours försprång skulle minska från 6 procentenheter till en enda ifall Johnson var partiledare i stället för Cameron.

Det här betyder inte att nästa premiärminister heter Boris Johnson, men det signalerar att han har något som andra saknar. En delförklaring till framgången är att han inte behövt symbolisera regeringens åtstramningar, men han står inte för en lättsinnigare ekonomisk politik och han räds inte det kontroversiella. Tvärtom har Johnson försvarat City och finansbranschen i ett läge när de flesta har utnyttjat dem som slagpåsar.

Jag tror att genomslaget beror på världsåskådning och temperament. Som borgmästare har Johnson utvecklat en sorts Londonideologi som fungerar för både huvud- och världsstaden. I hans förkunnelse förenas hårda tag mot brottslighet med social öppenhet och entusiasm för entreprenörskap. Han vill att skolor ska undervisa i latin och han älskar Det förenade kungadömets ärevördiga institutioner. Samtidigt bejakar han migration och mångfald och vill inte bara trimma det offentliga utan också ha storslagna satsningar. Han har jämförts med viktorianerna, och varför inte, men han bjuder på sol i stället för deras hopbitna käkar.

Varken Cameron eller Johnson företräder den hopplösa konservatism som präglas av förgrämdhet och tillbakablickande. De känner sig hemma i samtiden och spelar bollen där den ligger. Men Johnson är mindre tillrättalagd och kontrollerad, mindre benägen att fråga först och tala sedan. Vem tror att han kollar utspel med fokusgrupper?

Boris står för något, och detta något handlar om frihet och framtidstro. Det ger lite hopp även i kärva tider, och det är just vad bra konservatism måste göra.