Anders Borg vill inte ge minsta lillfingrar till borgerliga politiker som tycker att Alliansens valmanifest är i magraste laget för en fyra års mandatperiod och efterlyser högre ambitioner. När Ekot (29/12) ber om finansministerns kommentar, pekar han på manifestets förslag och säger sig vara övertygad om att de kommer att ge ett starkt stöd hos väljarna.
Ekots Mats Eriksson har intervjuat ett par av de riksdagsledamöter som jag har samtalat med inom ramen för ledarsidans serie om Det nya borgerliga uppdraget, och han får bekräftat att det finns en aptit på fördjupad idédebatt och ett bredare budskap.
Centerns gruppledare Annie Johansson (SvD 5/12) varnar ånyo för att regeringen ska förvandlas till förvaltande ”gråsossar” och säger att det är ”viktigt att vi har förnyelsen i kompassen och att vi vågar ta ut svängarna”.
Moderaternas Johnny Munkhammar (SvD 17/12) slår åter ett slag för ökad valfrihet i den sociala servicen och talar för sänkta marginalskatter i högre inkomstlägen. Skatten har sänkts rejält för låginkomsttagare sedan 2006, men när man gått vidare i yrkeslivet blir plötsligt skattetrösklarna svårare att ta sig över och det gillar inte Munkhammar: ”Man ska kunna börja i en koja och sluta i ett slott.”
Ekot har även talat med Carl B Hamilton (FP) som ifrågasätter fixeringen vid minskad statsskuld och målet att snabbt minska den till cirka 20 procent av BNP. En del av dessa stora pengar kan göra större nytta om de satsas i infrastruktur, anser Hamilton. FP:s partisekreterare Nina Larsson går på samma linje (DI 30/12) samt talar för friare arbetsrätt och avskaffad värnskatt. Hon uttrycker sig då en aning försiktigare än sin partiledare Jan Björklund, som anser att avskaffad värnskatt inte är nog (SvD 19/12).
Reinfeldt och Borg vill inte få cirklarna rubbade, men det bubblar lite varstans i de borgerliga partierna och väl är det. Det vore ett intellektuellt slöseri av format om riksdagsgrupperna nöjde sig med att bli passiva transportkompanier åt regeringen.
Anders Borg tror att väljarna kommer att vara nöjda och belöna Alliansen för den inslagna, stillsamma kursen, och han kan ha rätt. Men han kan också ha fel: S förblir inte så här svagt för alltid. De små borgerliga partierna behöver profilera sig. Väljarna bedåras inte för evigt av budgetsaldot. Och alldeles oavsett hur det är med valtaktiken finns goda skäl att inte nöja sig med gamla manifest och sitta still i båten.
Vi lever i en internationaliserad och konkurrensutsatt värld och ett litet land som Sverige gör klokt i att alltid anstränga sig för att erbjuda bästa möjliga miljö för arbete, entreprenörskap och investeringar. Och så finns förstås ett fortsatt behov av samhällskritik och borgerliga reformer på områden som inte i första hand har med samhällsekonomi och tillväxt att göra.
Följaktligen läser jag med glädje vad vår tidigare SvD-kollega Maria Abrahamsson, numera riksdagsledamot för M, skriver i sin blogg (28/12) apropå de höga förtroendesiffrorna för statsministern: ”Det är väl självklart att jag är stolt och nöjd, och mycket glad för egen del för att jag företräder ett parti som är på god väg att en gång för alla göra upp med decennier av Sossesverige. Men det betyder inte att jag håller med den store ledaren i allt han säger och gör. Tvärtom, så fort helgerna är över och vardagen tar vid även för riksdagen, kommer jag att entusiastiskt ge mig i kast med uppgiften att självständigt bidra till utmejslandet av en vitalare borgerlighet.”
Vad kan förnyelse innebära? Ja, det kan vara att man laddar en gammal fråga med nya, borgerliga värderingar, som när Mats Odell (SvD 23/12) motiverar sänkt skattetryck med att det öppnar för ett ökat hushållssparande som ger ökad självständighet åt det civila samhället. Eller så kan det handla om att byta perspektiv och se utvecklingsmöjligheter i det som alltid brukar betraktas som problem.
Så gör den tillträdande partisekreteraren Michael Arthursson (C), när han (DI 29/12) pekar på sjukvård som en löftesrik framtidsbransch istället för en omhuldad men kämpig kostnadspost. Istället för att älta utifrån vilka kriterier som vården ska ransoneras, eller hur mycket landstingsskatten måste höjas, föreslår han att politiken ska skapa förutsättningar för innovationer, nya vårdföretag och en växande sjukvårdsexport.
Jag föreställer mig att Maria Abrahamssons vitaliseringsplaner handlar om annat än sparande och sjukvård, men jag är övertygad om att de kommer att göra avtryck.
Det här är den 22:a artikeln i serien om Det nya borgerliga uppdraget, och det ska bli några till. Idén har inte varit att skriva någon sorts program utan att visa på borgerlighetens potential, och vi har fått ett starkt gensvar från läsare, på bloggar och i ledarartiklar.
Fortsätt gärna att höra av er!
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD. pj.anders.linder@svd.se
