I tv-serien Vita huset måste den amerikanska presidentens stab övertyga Bartlett om att det är helt okej, till och med bra, om han visar att han faktiskt är en intellektuell och reflekterande person. I motbudet, att inte ”skrämma” bort väljarna med bildade uttalanden och liknelser, ligger synen på ”dom andra” som hopplöst obildade.

Det var under gårdagens diskussion om den borgerliga idédebatten, anordnad av Svensk tidskrift i Visby, som Vita huset kändes påtagligt aktuell. Frågan var om borgerligheten behöver en idédebatt och av den följande diskussionen att döma var frågan enkom retorisk.

Tove Lifvendahl, senior fellow på tankesmedjan Fores, presenterade en välpaketerad tvåpunktsmanual. Dels varför debatten inte alls är så levande som den skulle behöva vara, och dels för var huvudfåran i borgerlig idédebatt framgent bör gå.

Samhället är större än staten. Borgerliga politiker är relativt tydliga med att den politiska sfären måste begränsas, framför allt visavi näringslivet, för att inte kväva företagsamhet och uppfinningsrikedom. Lika viktigt är det att politiken hålls på plats och inte rullas ut över civilsamhället, det vill säga allt det som inte är stat eller marknad. De frivilliga gemenskaperna.

Dessutom är borgerligheten större än Alliansen, underströk Lifvendahl. Om idéutvecklingen bara var begränsad till de politiska partierna vore det politiska utfallet sannolikt ganska armt. Inte för att partipolitiskt aktiva skulle vara längre från presidentkaraktären i Vita huset än någon annan, utan för att idéutveckling och samtal om värderingar lever bäst i annan miljö. Utmaningen är att skapa kontaktytor mellan dem som har tid och lust att bryta idéer och tankar mot varandra, och dem som dagligen arbetar för att driva genom politiska reformer.

Därtill finns zoner som sällan verkar fungera som inspirationskälla för den politiska sfären. Kanske var det när samtalet handlade om den bristen, som bilden av president Bartlett dök upp.

I stället för att ständigt hänvisa till opinionen eller till resultat av akademiska studier borde vi oftare diskutera vad som är rätt och fel. Sänker vi skattetrycket enbart för sysselsättningseffektens skull eller är det ett värde i sig att ge människor större ekonomiskt utrymme?