Sanna Rayman
”S-dominansen är bruten och de stora reformerna är avbockade. Då är det frestande att bryta upp, tatuera sig och skaffa Harley.”
I Expressen häromdagen (28/6) siade världskapitalismens främste försvarare Johan Norberg om en förestående skilsmässa mellan liberaler och konservativa i svensk politik. Norberg tar bland annat avstamp i det faktum att den moderate riksdagsledamoten Johnny Munkhammar – ”en av Moderaternas liberalaste och mest frispråkiga” – nyligen har argumenterat inte emot värnskattens avveckling, men väl för att jobbskatteavdragen är viktigare. Tråkigt, menar Norberg. Alliansen bryr sig bara om ”det politiskt möjliga” och saknar politisk djärvhet.
Moderaternas ointresse för värnskatten har även denna ledarsida beklagat många gånger, men därifrån till att deklarera borgerlighetens sönderfall är det rimligen några steg. Att Alliansen har fört Sverige till ett skattetryck i samma storleksordning som Moderaterna förordade innan de blev ”Nya” är inte fy skam.
För några år sedan diskuterade borgerligheten behovet av ett ”värderingsskifte”. Många menade att om regeringen inte förklarade ideologin bakom reformerna skulle Sverige aldrig bli ”avsossifierat” – som Maud Olofsson brukar säga. Tanken var att man skulle hålla räddhågsna väljare i hand och försäkra att skattesänkningar och valfrihet inte är farligt utan ideologiskt fina fisken. Sen skulle väljaren nå insikt och kräva ännu lägre skatt och ännu mer valfrihet.
Riktigt så agerade inte regeringen, vilket man alltså kritiserades hårt för i de egna lägren.
Sedan dess har Alliansen vunnit ännu ett val. Det betyder inte att alla alliansväljare börjat läsa Timbroböcker, men vi ska inte utesluta att de tog med eventuella rödgröna skattechocker i beaktande när röstade. Som värderingsskifte betraktat får nog den nya, svårflyttade skattenivån anses lyckad.
Norberg känner sig emellertid inte hemma i borgerligheten längre. Han – och många andra liberaler – verkar rentav besväras av själva ordet, kanske för att det påminner om att borgerligheten inte är ideologiskt enhetlig. Han skildrar dock splittringen som något nytt. Förut tilläts skillnaderna blomma, nu trycks oliktänkandet ned. Alla ska sitta still i regeringsbåten!
Jag skulle nog säga att det är tvärtom. Skillnader och schatteringar märktes mindre förut eftersom man hade ett gemensamt mål: att bryta en socialdemokratisk hegemoni. Att fler oenigheter aktualiseras nu är en naturlig effekt av maktinnehavet. Där politiken verkligen sker har jämkandet blivit vardag. Inte för Johan Norberg förstås, hans läktarplats som debattör är den mer bekväma, men väl för de partiaktiva som sliter med kompromissandet på fabriksgolvet. Det vore ett fattigdomsbesked för takhöjden om relationen inte pallade lite gräl.
Medan Norberg funderar på skilsmässa och ser sig omkring på den politiska köttmarknaden förhoppningsfullt mumlande ”vem är förresten för socialism numera?” (Tja, vad sägs om två av våra riksdagspartier?), märks liknande tendenser också från det konservativa lägret.
I den nyutgivna Timbroantologin Borgerlig framtid. 15 essäer om samarbete, konflikt och reformer skriver Thomas Idergard under rubriken Därför är jag inte liberal. Det är en stridslysten text, i vilken liberaler skildras som hetsiga dogmatiker som tror på naiva sagor. Jag kan förvisso ofta sucka sådant, men noterar att Idergards text andas exakt samma hetsighet och mycket lite av den måttfulla eftertanke som konservativa älskar att beskriva sig med.
Å ena sidan radikala och otåliga liberaler som inte förmår förstå att ”det politiskt möjliga” faktiskt kan leda till de långsiktiga värderingsskiften vi önskar oss.
Å andra sidan lika radikala konservativa som inte förmår förstå att de i många av sina moraliska ställningstaganden är i stark minoritet och inte alls företrädare för någon bred verklighetens väljarkår. Ofta har de snarare att hoppas på majoritetens vilja att låta tusen blommor blomma, däribland också den konservativa blomman. Vill man åtnjuta den sortens ”välvilja” – till exempel genom att ordna sitt liv lite mer traditionellt med hjälp av vårdnadsbidrag – bör man också inse att man ingalunda är i position att vifta med pekpinnar åt hur andra ordnar sitt liv – vare sig det är liv med adoptivbarn eller liv i könskorrigerat skick.
I den pågående debatten om borgerligheten framstår i alla fall en sak som tydlig: Den har inte en, utan två radikala falanger. Mellan dessa finns lyckligtvis den politiskt väsentliga delen av borgerligheten – den som inte orkar med radikalernas kamp, men som gärna lägger en borgerlig röst för att få det lite mer på sin fason.
