Sveriges framtid hänger på skolan och de kunskaper den ger, och det är ni här i salen som har ansvaret. Anders Borg ställde kyrkan mitt i byn när han höll tal vid den stora moderatkonferensen i Karlstad i går. Han vände sig direkt till alla kommunpolitiker i salen och inskärpte hur landet ligger. Regeringen och Jan Björklund har fått vettiga nya regelverk på plats. Det var inte lätt och ändå är det först nu som den riktigt svåra delen av projektet börjar. Kommunpolitiker runt om i landet måste prioritera skolan och ta vara på alla de möjligheter som man har fått.
Oavsett vad man tycker om kommunerna som huvudmän för skolan är det så här verkligheten ser ut, och det var utmärkt att Borg så tydligt betonade vad som gäller. Kommunalråden måste bli skolpolitiker på allvar och ska man komma dithän krävs allt vad förändringstryck som går att uppbåda.
Borg drog förstås en lans såväl för sunda statsfinanser som för fler i arbete, men han ägnade en stor del av sitt tal just åt kunskapens betydelse. Det manar till efterföljd. Precis som ministrar bör tala om företagsamhet och arbete trots att de inte sitter på närings- eller arbetsmarknadsdepartementet, bör de framhålla kunskapens värde även om de inte heter Jan Björklund. Bildning är ett av de borgerliga kärnvärdena.
Finansministern var noga med att kunskapsskolan har mer än ett viktigt ändamål. En god utbildning ger människor historisk och kulturell förankring och skapar förmåga att förstå andra länder. Den öppnar för ett rikare liv. Men skolgången handlar förstås också om att lägga en god grund för arbetslivet. Borg påpekade att hela 60 procent av dem som är under 25 år, och som har gått ut gymnasiet utan examen, har varit arbetslösa under den senaste tvåårsperioden.
Det svenska gymnasiets kollaps är en orsak till en rad sociala problem. Förhoppningsvis kan den nya gymnasiemodell som träder i kraft till hösten råda bot på detta. Reformen har redan kritiserats för att antalet sökande till yrkeslinjerna har sjunkit, men det är att kasta yxan i sjön alltför tidigt. Dels finns sedan länge en fallande trend, dels är det ändå mycket viktigare hur många som går färdigt och tar examen än hur många som antas.
Allianspolitiker som inte var i Karlstad kan med fördel ta sig en titt på någon inspelning av finansministerns tal. Alla kan inte berätta om finanskrisens prövningar med samma auktoritet, men alla kan lära av energinivån och viljan att sätta in den praktiska politiken i ett värderingsburet sammanhang. Borg talade om vikten av att anstränga sig i sina studier, om ansvaret hos förtroendevalda och om att svenskar ska sluta skämmas för att presentera sig genom att berätta vad man har för jobb.
Vi är inte riktigt lika övertygade som Borg om att arbete har ”egenvärde”. Men att han klär allianspolitiken i en språkdräkt av dygd är utan tvivel värdefullt.
