Efter att självmordsbombaren Taimour Abdelwahab al-Abdaly briserat mitt i julruschen i Stockholm rasar debatten om vad samhället kan göra för att förhindra fortsatt terror.

Peter Weiderud, ordförande för de troende socialdemokraternas rörelse Broderskap, anser att svenska publicister ska ta avstånd från konstnären Lars Vilks. Argumentet är att ”troende muslimer – förmodligen en stor majoritet” känner sig ”kränkta” av hur Vilks använder yttrandefriheten. Muslimernas förmåga att hantera detta ”går inte att jämföra med kristnas beredskap att hantera liknande kränkningar” (Expressen 14/12).

Fri- och rättigheter står inte högt i kurs hos broderskaparna nuförtiden. Tidigare i år gjorde rörelsen ytterligare avkall på principerna. Då var det inte konstnärerna, utan de homosexuella, som drabbades.

Broderskapsrörelsens kongress fastslog i augusti 2009 ett ”Manifest för kristen vänster”. Häri återfinns en grundläggande paragraf om jämlikhet.

”Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan etniska

och religiösa klyftor, utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning, där alla

behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde.”

Men i motsvarande ”Manifest för muslimska socialdemokrater”, som antogs av Broderskapsrörelsens förbundsstyrelse den 28 maj 2010, låter samma jämlikhetsparagraf annorlunda:

”Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan klyftor, ojämlikhet och förtryck på grund av hudfärg, religion eller kön, där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde.”

Notera frånvaron av strävan efter lika rättigheter oberoende av sexuell läggning i det senare manifestet.

Kampen för att bögar, flator, transpersoner och andra sexuella minoriteter inte bara ska tolereras utan även välkomnas i de kyrkliga gemenskaperna har varit lång och svår. Inte heller är den över. Att en pastor predikar om homosexualitet som en cancersvulst är dock numera lyckligtvis en marginalföreteelse. Vad gäller de islamiska församlingarna har den kampen bara börjat. De senaste två åren har imamer som förespråkar dödsstraff för homosexuella varit affischnamn vid Sveriges största ungdomskonferens för muslimer, för att bara ta ett exempel.

Kanske är det i dag ogörligt att få de islamiska församlingarna omedelbart HBT-kompatibla. Men att socialdemokratin på grund av detta skulle ha låtit stryka målsättningen om lika rättigheter oavsett sexuell läggning vore en orimlig förklaring. För det första går det inte att pruta på mänskliga rättigheter. För det andra gäller det en långsiktig strävan, och inte omedelbar implementering, om nu en sådan är osannolik.

En annan förklaring skulle förstås kunna vara att Broderskapsrörelsen egentligen inte alls bryr sig om bögarna och flatorna. Men så är det bevisligen inte. I det senaste numret av rörelsens tidskrift Tro & politik heter det exempelvis att ”Vi vill utmana den sexistiska, homofoba gudsbilden”.

Varför då ge avkall på principerna när man anpassar rörelsen till islam? Min gissning är att socialdemokratin här har gått i samma fälla som man gjort inom såväl social- som biståndspolitik. Man betraktar den man vill hjälpa som svag och därför oförmögen att leva upp till några som helst krav. Därför tolereras allt från livslångt socialbidragsberoende till korrupta regimer i biståndsländer. Istället för medmänniskor ser man hjälplösa offer.

Enligt samma tankefel blir troende muslimer en grupp som inte är redo att leva upp till demokratiska principer som yttrandefrihet och sexuellt likaberättigande. Det är att omyndigförklara vuxna människor på grund av deras tillhörighet: en paternalism som är obehagligt lik rasism.