Thomas Bodströms skvallriga politikermemoarer Inifrån – Makten, myglet, politiken (Norstedts) liksom biter sig fast. Inte bara för att de illustrerar hur Socialdemokraterna har vittrat sönder, eller visar hur partitoppen betraktar politiken som ett skådespel snarare än som ett verktyg för att skapa en bättre värld.

Bodström hjälper också till att fördjupa kunskaperna om Håkan Juholt, som ju var tämligen okänd även för professionella politiska bedömare när han plötsligt lyftes upp från partiets bakre bänkrader.

Mona Sahlins avgång var följden av ”en kupp från några av hennes starkaste motståndare i partiet”, skriver Bodström. ”När Håkan Juholt, en av Monas främsta kritiker, dök upp i Aktuellt och meddelade att alla i partistyrelsen och i verkställande utskottet borde ställa sina platser till förfogande visste jag att det var en kupp på gång. Plötsligt gick allt väldigt snabbt.”

Man kan ana ett machiavelliskt drag som rimmar illa med Juholts egna version: ”Först och främst så ville jag aldrig bli partiledare. Jag har inte gått och strävat efter det. Men när de kom och sa runt om i landet ’Hör du Håkan, du har starkast stöd. Vi tycker att du är lämpligast’ då kände jag efter att, ja, är det på det sättet, då tar jag ansvaret.” (Expressen 22/5)

Bodström beskriver Juholt som ett ”osäkert kort” med svårigheter att locka andra grupper än ”äldre, LO-medlemmar och soffliggare”. Han kommer därför med förslag i boken om att reformera partiet och ändra samarbetet med LO.

De förslagen kan man tycka vad man vill om. Det spännande är Juholts reaktion.

”Thomas Bodström har spelat fotboll längre tid än han har varit politiskt aktiv. Det har satt sin prägel på hans sätt att uttrycka sig.” (Aftonbladet 24/5)

”Det är svårt att vara politisk analytiker, det finns de som jobbar heltid med detta. Och jag har respekt för dem.” (SVT 23/5)

”Mitt svar till denna mediokra deckarförfattare är att grunden för mig är att alltid sätta löntagarnas bästa i centrum.” (DN 25/5)

Bodström är förstås hårdhudad, så det finns ingen anledning att fälla tårar för hans skull. Men tänk på saken. Vad säger de svaren om Juholts statsmannamässighet?

Det finns i och för sig framgångsrika politiska ledare som har för vana att förolämpa både vänner och fiender. Det händer att väljare älskar det. Silvio Berlusconi är ett exempel. Svensk samtalston är förvisso oändligt mycket mildare, men symptomatiskt nog är även han en produkt av partiväsendets förfall.